Kung Oscar kommer!

De olika sektionerna sammanträdde genast var för sig under eftermiddagen för att senare under kvällen sammanstråla vid järnvägstationen. Klockan 20.00 anlände stockholmståget med kung Oscar II, i sällskap med bland andra civilminister von Krusenstierna, kabinettskammarherre Printzsköld, generaldirektören greve Cronstedt, trafikdirektören greve Taube.
På perrongen i Sundsvall mötte landshövding Ryding, landssekreteraren Asker, borgmästare Björck, nödhjälpskommittens medlemmar och en stor entusiastisk folksamling, ...eller hur var det egentligen? Var det en så stor och entusiastisk folkskara som mötte konungen? Man får lite olika uppfattningar om man läser de samtida tidningarna.

Sundsvalls Posten skriver så här om händelsen:

"Vid huvudstationen möttes H M:t af länets hövding, Ryding, länets borgmästare och råd, den för tillfället bildade nödhjälpskommittén samt en till tusental uppgående menniskomassa, som vid konungens utträde från stationshuset helsade honom med stormande jubelrop."

Tidningen Norrlänningen skriver också om mottagandet av kungen, men ser det tydligen med andra glasögon. Saxon Lindströms tidning slutar sitt referat samma dag (30/6):

"Hurraropen vid ankomsten som afresan voro svaga."

Kanske får vi förklaringen i den nästkommande Sundsvalls Posten, den 2 juli. Där kom nämligen ett utförligare referat av händelsen. Och SP:s redaktör skriver då att de begynnande hurraropen genast tystades ner av kungen. Han tyckte väl att det inte var upplagt för några större ovationer.
Hur det nu var med entusiasmen för den kungliga överhögheten så medförde han ändå en rejäl hjälpsändning i sitt bagage. Den statliga hjälpen som kungen förmedlade omfattade ett 100-tal tält, 1.000 omgångar sängkläder, samt 5.000 kronor i kontanter. Dessutom hade kungen av egna medel skänkt 4.000 kronor. Men mer var redan på väg från hela landet.

Efter kung Oscar II:s första möte med sundsvallsborna denna ödesmättade sommardag tar han själv en promenad i rask takt genom centrum. Han vill få en överblick av den utbrända staden och vilka hjälpinsatser som behövs. Från järnvägsstationen i början av Storgatan går han Storgatan fram till Storbron. Folkmassan följer honom uppför kyrkbacken, till de nerrasade och totalförstörda kyrkan och sedan fram till läroverkshuset.
Läroverket har fått ta över som administrationsbyggnad och skolverksamheten har tills vidare inställts. Istället har post, telegraf, bank, stadsfullmäktige, fattigvårdsstyrelse, med mera flyttat in i den bara två år gamla läroanstalten.

Efter att kungen i läroverket samtalat med nödhjälpskommitten promenerar han tillbaka till kungavagnen som står uppställd vid centralstationen. Han tar vägen förbi det nedbrunna stadshuset och stannar även upp för att begrunda förödelsen av bankpalatset vid Vängåvan. Det ryker fortfarande från de svartbrända ruinerna och stenarna är ännu för heta för att någon ska kunna ta sig ner och besikta bankvalvet.

Tillbaka i sin salongsvagn håller majestätet nya överläggningar med civilministern, landshövdingen, borgmästaren och doktor Axell. Sedan flyttar kungen med följe över till ångaren Sundsvall som ligger förtöjd inte långt från järnvägsstationen. Vid midnatt kastar man loss och fortsätter färden till Umeå - nästa brandhärjade stad.

Tältlägret - en stad i staden

En av nödhjälpskommittens första uppgifter blev att organisera tältstaden som skulle ge husrum åt alla hemlösa. De 100 tält som kungen haft med sig sattes upp samma kväll på den stora planen mellan kyrkan och läroverket. Och kommittens sektion 3 organiserade inflyttningen med högst tio personer i varje tält.

Det blev den första hemvisten för de helt hemlösa i väntan på nya bostäder. Och tältlägret blev som ett litet eget samhälle där stadsborna efter den stora katastrofen sattes på ytterligare hårda prov. Sammanförda under knappa omständigheter när det gällde mat och andra förnödenheter och många helt utblottade av branden.

Svälta behövde man tydligen inte i alla fall. Hjälpsändningar från när och fjärran såg till att alla som nu förlorat både hem och lösöre trots allt skulle klara livhanken.

En av de första stora hjälpsändningarna med mat som anlände var Civildepartementets sändning med ångfartyget Nordstjernan. Det var på onsdagen, alltså två dagar efter branden som den anlöpte Sundsvalls hamn. Och nödhjälpskommittén har noga bokfört vad som ställdes till deras förfogande: (se bil t.h)

Men staten och kungen var inte ensamma om att komma med snabb hjälp. Över hela landet startades hjälpaktioner av olika privatpersoner som ömmade för den hårt drabbade befolkningen i de båda norrländska städerna Sundsvall och Umeå. Men inte nog med det. Budet om att en hel stad i det gamla hemlandet hade brunnit ned till grunden nådde snabbt också den svenska befolkningen på andra sidan Atlanten. Och både stora och små penningsummor började strömma in för att lindra den värsta nöden.

Den sociala omsorgen var naturligtvis inte lika välorganiserad som nutida socialtjänst - med den fungerade. Och den fungerade på ett ofta minutiöst sätt. Ansökningar om hjälp kontrollerades nogrannt och hjälpsökande bokfördes noga.

Skillnaden på den sociala omsorgen nu och för hundra år sedan är, att då stod staten och kommunen för en mindre del av den kontanta insatsen. Största summorna kom direkt från privatpersoner eller företag.

I Göteborg, Stockholm och flera andra städer bildades nödhjälpskommittéer för att sända kontanta medel till de branddrabbade städerna Umeå och Sundsvall. På kontor, banker och i andra företag la man ut listor där folk fick teckna sig för större eller mindre belopp.

Vintjuv inför krigsrätt

All hjälp som anlände från olika håll betydde att befolkningen i alla fall inte behövde svälta. Och nödhjälpskommittén höll strikt ordning på matförrådet så att det skulle räcka till en nödtorftig mathållning.
Men för somliga blev frestelsen ändå för stor när man såg det tidvis välfyllda matförrådet. Den 26 augusti fick kommittén in en anmälan om att en av soldaterna som var avdelade att vakta matförrådet hade stulit två halvflaskor vin.

Soldaten hade visserligen tillstånd att förse sig med en viss ranson ur matförrådet för egen del. Men vinet fick han inte röra. Därför blev soldaten nr. 54 Hillberg vid Lifkompaniet, kungliga Helsinglands regemente, ställd inför krigsrätt.
Från rättegången får vi bland annat veta att "...straff kan utgå enligt 118:e paragrefen af Strafflagen för krigsmagten som bestämmer från och med 1 t.o.m. 4 år." Upp till fyra års fängelse alltså för stöld av två flaskor vin! Det var andra straffskalor det än dagens.

Men även om straffen enligt lagens bokstav var stränga så fanns det utrymme för humanitet. I det här fallet gjorde förmildrande omständigheter att nåd fick gå före rätt. Främst därför att nödhjälpskommitten vädjade för soldaten.
Men initiativet kom egentligen från chefen för Kungliga Helsinglands regemente. Han skickade en hemställan till ledamöterna i nödhjälpskommitten att de skulle vara humana i sin bedömning av soldaten Hillberg. I brevet hänvisar han bland annat till att ". . .Hillberg under sin tjugofyraåriga tjänstetid som soldat hittills alltid iaktagit en hedrande vandel. "

Han har en stor familj som kommer att bli lidande och hans belägenhet har väckt mycket deltagande, förklarar regementschefen som för sin del tror att tillgreppet helt enkelt beror på ett missförstånd.
Och herrarna i nödhjälpskommittén är inte sena att ge soldaten upprättelse. I sitt svar meddelar man att kommitten inte vill föra talan mot Hillberg, dels därför att värdet av det stulna är obetydligt, och dels för att det inte är helt uteslutet att det hela berodde på det missförstånd soldaten själv anfört i sitt försvar.

Baracker ersätter tälten

Sektion tre av nödhjälpskommittén var den avdelning som skulle ansvara för nödbostäderna. Efter ordnandet med tältlägret tog man genast itu med nästa uppgift, mer permanenta bostäder.

Det gällde att handla snabbt. Mer än halva sommaren hade gått och ordentliga bostäder måste ordnas innan höstkylan kom rullande in över tältlägret. Visserligen var man även här tvungen att inrikta sig på tillfälliga bostäder, men det måste bli något som åtminstone stoppade för den kommande vintern.

I sitt sammanträde den 30 juni föreslog därför sektion 3 att 50 baracker med plats för fyra familjer i varje skulle byggas. Var tionde barack skulle också få en bagarstuga.

Barackerna skulle byggas så enkelt som möjligt. Därför hade man tänkt sig att bara dela in barackytan i fyra lika stora delar och placera ett gemensamt skorstensrör i mitten.

Nödhjälpskommitténs förslag om de 50 barackerna accepterades snabbt av stadsfullmäktige. Men i sitt sammanträde den 4 juli överlämnade man ärendet helt och hållet till kommittén. De fick själva besluta om barackerna och administrera uppförandet.

För att få en uppfattning om hur stort behovet av barackerna egentligen var beordrade man en utredning om hur många och vilka som bodde i tältlägret. Utredningen gällde förhållandena omkring den 25 juli, och omfattade fyra olika uppgifter för varje tält. Det gällde namn och karaktär (civilstånd), inflyttningsdag, mantalsskrivningsort, samt om någon utnyttjat tältet före dem som bodde där vid inventeringen.

Utredningen gjordes av ordningsmannen i tältstaden, poliskonstapel A O Lagerskog och dennes medhjälpare Carl Lundberg. Handlingarna från utredningen finns bevarade i sin helhet i Medelpadsarkiv i Sundsvalls Kulturmagasin. Och där kan man se hur många barn familjerna hade, vilka som hade arbete och hur länge de bott i stan.

Undersökningen visade att det i de 90 bostadstälten den 11 augusti fanns 258 personer, varav 116 barn.

Redan innan utredningen var klar skrev nödhjälpskommittén, den 7 augusti, kontrakt med två byggmästare för byggandet av 40 baracker. Och det blev baracker som var lite mer påkostade än den enkla skiss som ritats på det första utkastet. Byggmästare Per Larsson fick i uppdrag att bygga tio baracker, ett brygghus och ett avträdeshus för sammanlagt 21.500 kronor. De skulle enligt kontraktet vara färdiga på fem veckor, annars blev det böter med 25 kronor per barack och dag.

Men byggmästare J F Lindeberg från Gävle fick det bästa kontraktet. För 110.000 kronor skulle han bygga 30 baracker, 3 brygghus, 3 avträden samt 120 vedbodar i tre längor. Kraven på fem veckors byggtid var desamma som i det första kontraktet.