En fräsch nystart av rymdklassikern

Jodå, flera klassiska repliker finns med, som "Live long and prosper" och "Set phasers to stun". Tyvärr ingen "Beam me up, Scotty!", men den frasen kanske sparas till nästa film - för det lär bli en till.

Jag har nämligen svårt att se att detta inte skulle bli en succé, då den borde tilltala både nördiga Trekkies, mer sansade Trekkers, såväl som oss andra som tyckte det var en helt okej tv-serie.

Dessutom finns en ny målgrupp: tv-speltokiga ungdomar som gillar coola karaktärer, intensiva laserpistolstrider, explosioner, spindelliknande rymdmonster och tatuerade galningar som vill förstöra halva universum.

JJ Abrams har klokt nog valt att berätta historien från början. Vi får därför se James T. Kirk födas i samma ögonblick som hans pappa dör i kampen mot den ondskefulla Nero. Kirk växer upp till en begåvad bråkstake och kvinnokarl som nästintill slarvar bort hela sin talang för krigföring. Ända tills den uppenbara fadersfiguren kapten Pike utmanar honom att söka till rymdakademin.

Där möter Kirk också McCoy, Uhura och förstås Mr Spock, och vi får följa deras framväxande vänskap och konflikterna mellan den stoiske och förnuftige Spock och den hetlevrade och impulsive Kirk. Samtidigt hotar Neros härjningar i bakgrunden.

Eftersom det är Lost-skaparen Abrams som ligger bakom manuset så bygger mycket av intrigen på tidsresor, och effekterna av dem. Således kan man låta den åldrade original-Spock (Leonard Nimoy) dyka upp igen, samtidigt som Nero inte åldrats en vecka ens.

Tyvärr blir det lite rörigt med alla språng genom tid och rum. Trovärdighet och logik i rymdäventyr är väl dumt att kräva, men det är inte bra för flytet när karaktärerna hela tiden måste förklara vad som hänt.

Fast eftersom alla de rätta ingredienserna finns med, samtidigt som de nya skådisarna fräschar upp varumärket, är det svårt att kritisera filmen allt för mycket. Istället hoppas jag att Star Trek kan leva länge och väl.