Hur många som inspirerats av skivbolaget Massproduktions existens är omöjligt att säga. Faktum är att det är svårt att säga hur många som gett ut musik på etiketten, men runt 150 skivor har släppts på etiketten under åren.

Med från början, nästan i alla fall, var Mats Hammerman, som spelade i Vacum och Crompojkarna innan han blev skivbolagsboss på riktigt. Här är hans historia:

– Jag kom in i Massproduktion några månader efter att Massmedia, som var det ambitiösaste punkbandet i stan, hade startat skivbolaget. De hade hittat en annons i NME om ett företag i Texas som gjorde billiga singlar. Så de spelade in några låtar på ett kassettband som de skickade till USA och pressade upp 500 exemplar. Men de blev så missnöjda med den så gjorde en ny inspelning som lät bättre. Eller ja, de hade ju ingen koll på hur man spelade in, så det blev vad det blev. Idag finns det få ex kvar av de där singlarna; de var så missnöjda med den första att den användes som frisbees. De som finns kvar är värda flera tusen kronor; japanska och tyska samlare har trissat upp priserna.

Hur kom det sig att du började på bolaget?

– Den tredje skivan var en samlings-EP med bland annat Vacum, och då blev jag involverad i både omslaget och distributionen. Sen flyttade killarna i Massmedia och då tog jag över. Sen rullade det bara på … 1981 blev det ett handelsbolag med mig, Stephan Segermark och Anders Olsson i Vacum – vi hade ju jobb haha! Sen när Massproduktion höll på att gå i konkurs 2000, då krävde banken att det skulle bli ett aktiebolag, så jag blev ensam ägare 2001.

När började det bli buisiness av Massproduktion?

– När vi fick distribution hos MNW ville alla ge ut skivor. Fram till dess såldes skivorna bara på spelningar och på stan. De som köpte var kompisar eller såna som såg bandet. Men det fanns inte direkt några kontrakt, det var bara nåt slags kompisgäng. 1984/85 var 16 band löst knutna till bolaget. 1993 la Crompojkarna av och samtidigt blev jag av med jobbet. Då tänkte jag att jag skulle göra det på riktigt. Jag gav ut Garmarna och det rullade på bra. 1997-99 såldes en hel del skivor, och Garmarna m.fl. fick utlandskontrakt. Det var guldåren kan man säga.

Vad hände efter dessa fina år?

– 1999 gjorde vi lite för många skivor, samtidigt som vi tappade utlandskontrakten. Dessutom fick MNW problem och många vi jobbade med gick i konkurs. Till sist hade vi 900 000 kronor i skuld, och inget på kontot. Men det gick att lösa, faktiskt är det smått fantastiskt att alla som vi var skyldiga pengar ställde upp. Fast jag betalar fortfarande av på skulden. Samtidigt lärde jag mig mycket som jag använder mig av i mitt jobb nu. Dyra läropengar kan man säga, haha!

Varför signade ni bara Sundsvallsband?

– Några har vi haft som inte var från Sundsvall, men de hade norrlandskoppling i alla fall. Det var väl bara Tugga terrier som var från Stockholm. Men det var enkelt att ge ut sånt som var härifrån. Man hade sett nåt band, och tänkt Fasen vad bra, det där vill jag ge ut!.

Går du ut och kollar band nu också?

– Inte aktivt, nej. Det händer väl, men som pappa har jag fått allt mindre tid. Jag prioriterar familjen framför det. Dessutom jobbar jag åt SOM (Svenska oberoende musikproducenter) på heltid.

Om du får välja några speciella toppar i Massproduktions historia, vilka blir det?

– Rummet, med Gina Jacobi, som fick fina recensioner och turnerade mycket.

– Krunch, som var vårt första band som fick göra utlandsturné i Tyskland. De sålde mer skivor där och fick tjata till sig spelningar i Sverige när de var på väg till Tyskland.

– Garmarna var också en resa. Man fick åka över hela världen; USA och Japan. De gjorde väl 6-7 turnéer bara i USA.

– Popstad var också väldigt roligt; att radion sände konserter med Playboys, The Confusions och my Orchard, som förresten hade Marit Bergman på keyboard och kör, långt innan hon slog igenom.

Vad tror du Massproduktion betytt för Sundsvalls musikliv?

– Det har nog betytt en del att det har funnits ett skivbolag som gett ut skivor hela tiden. Ingen hade en tanke på att göra en singel innan Massmedia startade bolaget. Tack vare det fick de spelningar. Andra städer hade ju också många band, men det hände inget där.

Vilka band ser du mest fram mot på lördagens gala?

– Playboys känns roligt, och Avant Gam, ett av de mest lovande banden som aldrig fick en riktig chans att visa upp sig. Samma sak med Charlie and the Slaves, som hamnade mellan stolarna - de var lite för mycket punk för hårdrockarna och för mycket hårdrock för punkarna.

Så blygsamt av dig att inte nämna dina egna band Vacum och Crompojkarna. Hur känns det att sjunga med dem igen?

– Det känns fint – äntligen får man skrika och gapa.

Ska ni ha på era gamla scenkläder?

– Haha, det skulle vara roligt. Men jag kommer nog inte i dem längre, de har krympt …

Hur är kvällen upplagd?

– Det blir 11 band, som spelar 2-4 låtar var med star klockan 20. Korta set, det blir ju mycket musik ändå. Uppmana gärna folk att komma i tid då Garmarna börjar.

Tror du att det blir ett nytt jubileum om tio år?

– Ja, jag har redan lovat några som inte fick vara med den här gången att de ska få spela på 40-årsjubileet. Gaggigare än nånsin, haha!

Hur ser framtiden ut för Massproduktion?

– Jag kommer ju aldrig kunna leva på det, så det får bli en hobby. Vi gör några återutgivningar, som nyligen med Mögel. Allt på vinyl ska göras digitalt. Vi har hittat massor av demos och outgivet material. Ju mer man håller på, desto mer blir det. Jag skulle tro att det är runt 250 låtar. Vi kan nog hålla på i några år.

Till sist – vilket är ditt favoritband av alla som spelat in på Massproduktion?

– Det vill jag inte säga …