MATS HAMMERMAN

Chef för skivbolaget Massproduktion

"Till att börja med har jag nog sett Ebba Grön minst tio gånger live. De var liksom bättre än alla andra band, de var verkligen på riktigt. Man behövde bara titta på hur killarna såg ut så fattade man att det var på allvar. Sedan minns jag särskilt när vi arrangerade en spelning med Imperiet, på Magasinet i början av 80-talet, och den var riktigt, riktigt bra.

Men jag tycker faktiskt att Thåströms två senaste soloplattor är det bästa han har gjort. Det är ett helt eget uttryck, extremt självutlämnande. Han vågar kasta ut sig på ett sätt som ingen annan, och utan att det på något sätt blir fånigt. Han lyckas hela tiden återuppfinna sig själv."

MICKE ANDERSSON-KNUT

Sångare/gitarrist i The Confusions

"Jag var lite för ung för att vara med när Ebba Grön kom, med hela punkeran och allt vad det innebar. När jag började lyssna på musik på riktigt var det väl Imperiet, eller Rymdimperiet som de hette då, som var på tapeten.

Thåström har ju alltid funnits där, och jag har ju gillat vissa låtar även om jag kanske inte har varit världens största fan. Men jag tycker däremot att han alltid har varit en väldigt intressant artist.

Han är en rastlös själ – så fort det börjar gå för bra för hans projekt, då gör han något annat. Han vill liksom inte vara den där stjärnan, han vill vara lite hemlig av sig. Nu har han väl kanske mognat in lite i sitt gamla arv från punktiden. Jag kan tänka mig att många som har hängt med under åren känner igen sig även i det han gör nu."

DANIEL WESTIN

DJ och musiker

"Jag har bara konstiga relationer till Thåström. Först och främst gjorde han en remix på låten Blue Eyes med Shades Of Orange, som jag spelade med då. Det här var 1992 och Thåströms dåvarande trummis, Ulf Sandkvist (även i punkbandet Diestinct) producerade vår skiva. Han ringde upp sin vän Thåström och frågade om han ville remixa en av våra låtar, och det gjorde han. Den gavs ut på vinylsingel i samband med albumsläppet, som för övrigt bara kom ut på CD.

Men jag minns särskilt när jag skulle se Imperiet i Viskansparken 1986. Jag missade nästan hela konserten då jag, sminkad och svartklädd, blev anklagad för att sälja droger och min kompis blev nedslagen. Sedan äger jag den där herrtidningen där han och hans flickvän figurerade. Bilderna måste ha varit tagna någon gång innan Ebba-tiden, och han hade gissningsvis väldigt dåligt med pengar."

THERESA BYSTEDT

Sångerska/basist i Scarlet Radio

"När jag var 16 år kom min något försenade tonårsrevolt. Jag gick med i Ung Vänster och köpte en Ebba-samlingsskiva, haha… Jag kände direkt att jag ville göra revolution, men det kändes verkligen som att jag levde lite i fel tid. Och mitt försök till revolution sprack väl också lite när det visade sig att mamma också tyckte om Ebba Grön. Stod och sjöng Staten och kapitalet inför mina punkkompisar - hemma!

Den första gången jag såg honom live var med Peace, Love & Pitbulls på Pipeline. Jag ställde mig på räcket framme vid scenen och tvingade honom att skaka hand med mig. Han bara tittade lite trött på mig, som om han bara ville sätta igång att spela, men jag fick skaka hand med honom.

Det är väl klart att man alltid har varit fascinerad av Thåström. Häftig människa, enorm utstrålning. Han är en riktig rockstar, och han är det fortfarande. Kanske den enda i Sverige. Han håller verkligen på sin integritet också, springer inte omkring och larvar i en massa lekprogram på TV. "

THOMAS LUNDMARK

Impressario, Pipeline

"Mitt första minne av Thåström var när Ebba Grön skulle spela i Sundsvall, på Torkhold 1980. Jag och min kompis Håkan Östling var ute och gick på stan, när en Mercedes-van rullade förbi. Där inne satt Ebba Grön, och de vinkade åt oss, de tyckte väl att vi såg lite punkiga ut. Då kände man att man var med i en gemenskap.

På konserten senare på kvällen var det en sådan god stämning: när folk ramlade hjälpte alla varandra. Jag minns att Thåström spelade av flera strängar på gitarren under konserten, och när de blev inropade igen var det någon som skrek: de kan inte, Thåström har inga strängar kvar på gitarren. Men de gick ut och spelade ändå. De gav alltid mer än alla andra.

Sedan minns jag när Ebba Grön spelade på Stocka Folkets Hus utanför Hudiksvall. Vi var väl ungefär trehundra som kollade på konserten, och när vi kom ut efteråt stod det tusen raggare utanför, som var förbannade på alla punkare. Men vi klarade oss därifrån helskinnade, tack och lov."