För två veckor sedan spelade De Lyckliga Kompisarna på den officiella West Coast Riot-efterfesten i Göteborg; det var mitt i natten i en källarlokal, packat med folk, svettigt och intimt. Det behöver väl knappast sägas att bandet briljerade.

På Peace & Loves största scen är det tyvärr en helt annan femma. Bandet jobbar i extrem motvind och det blir väldigt tydligt att den gigantiska scenen slukar gladpunkarna ordentligt. Gitarristen Roger Reinstam är den enda medlemmen som inte är konstant fastlåst vid mickstativet, och nyttjar både scenen och catwalken duktigt. Bandet bränner av både nytt och gammalt, och sångaren Mart Hällgren konstaterar: "Ni är väl ändå här för att höra våra gamla låtar, antar jag". Där har han en poäng.

Hardcoreveteranerna Sick Of It All drar en förvånansvärt liten publik, vilket känns konstigt då New York-kvartetten trots allt är bland de absolut största namnen inom genren. Live är bandet emellertid ganska slöa, sångaren Lou Koller kämpar verbalt med att elda igång publiken men rör sig väldigt sparsmakat på scenen.

Räddningen är gitarristen Pete Koller, som är en scenapa av astronomiska mått. Publikkontakten är total, han hoppar och snurrar oavbrutet och flirtar enormt med publiken. Om det inte hade varit för honom skulle Sick Of It All ha varit ett otroligt tråkigt liveband.

Umeåbaserade Glesbygd’n lirar på den lilla Tropico-scenen, och även om publiken är halvgles framme vid scenen, är hela det närliggande grönområdet smockfullt av sittande människor. Det gungar ordentligt och sångaren Arvid Andersson har definitivt växt som scenpersonlighet sedan jag såg Glesbygd’n senast.

Tyvärr saknas körsångerskan Alexandra Ellis, som annars är ett väldigt tacksamt komplement till Andersson. Rootsreggae på Arvidsjaurbondska i kombination med ett skuggigt sommarparadis verkar tveklöst vara ett vinnande recept på festivalens varmaste dag.

Skånska spättan Amanda Jenssen har växt in ordentligt i sin moderna gangsterjazz, som nu är snyggt förpackad både gällande scenografi och klädsel. Det känns faktiskt väldigt kul att hon har funnit en nisch som hon dessutom är väldigt bekväm i.

Jenssen sjunger som vanligt utomordentligt bra, och det enda hon egentligen skulle behöva jobba mer på är mellansnacket. Hennes avslappnade charm och attityd hjälper en hel del, men tyvärr inte riktigt hela vägen.

På platta bär Imperial State Electric på en hyfsat retrodoftande produktion, vilket troligen är ett medvetet drag för att bandet inte bara ska kännas som en förlängning av Nicke Anderssons numera insomnade Hellacopters. Live är det dock väldigt svårt att höra någon skillnad på de båda banden.

Nicke Andersson håller sig som vanligt till mellansnack av den sparsmakade sorten och live känns Imperial State Electric tyvärr lite småtrista. Det låter bra och känns fint i magen, men jag skulle kunna önska att bandet kunde lägga i en överväxel, speciellt i början på dess karriär. Det kan vara farligt att falla in för snabbt i ett bekvämt mönster.

John Fogerty – världens äldsta tonåring - gör knappast någon besviken. Sextiofemåringen rider på en konstant adrenalinkick denna lördagkväll; han strålar av glädje, sjunger som vanligt otroligt bra och nyttjar scenen på ett utomordentligt sätt. Det är dock lite av en bisarr känsla att se honom live: hans låtar har spelats sönder så mycket av dåliga coverband under åren, att det är lätt att glömma bort hur bra det egentligen är.

Samtliga låtar håller sig under treminutersstrecket och pauserna är korta vilket gör att tempot hela tiden är högt. Fogerty och hans rejält kompetenta band bränner av hits på löpande band, för att till sist avsluta med publikfavoriten Proud Mary, och knyter därmed ihop säcken på ett föredömligt vis.