Sedan starten har Raised Fist huserat på skivbolaget Burning Heart Records, som till en början främst inriktade sig på punk och hardcore. Men över åren har Raised Fist bryggat mer och mer mellan traditionell hardcore och metal. Detta ser Alle dock inte som några konstigheter.

– Vi är hardcorebandet som alltid har haft respekt i metalsvängen. När vi drog igång så hängde vi bara med metalfolket på Hertzön hemma i Luleå. Det kunde vara jag och Josse (Andreas Johansson, bas) tillsammans med trettio snubbar i läderjackor. Vi är och har alltid varit riktiga metalkillar som lirat i olika döds- och grindkonstellationer.

Du har många gånger skickat kängor mot den så kallade hardcore-eliten. Har de surat på er?

– Vi har väl aldrig fått skit, men jag förstod rätt tidigt att hela den där grejen bara handlade om en pubertal identitetssökan. Och det visade sig ju efter ett tag att jag hade rätt, med tanke på att många som var aktiva då, håller på med jävligt dumma grejor idag. Nu träffar vi de riktiga gamla hardcorebanden, som tycker att vi är bland det bästa som existerar.

År 2006 släpptes bandets fjärde album, Sound of the republic, ett album som attraherade många nya fans. Raised Fist tog till nya grepp, exempelvis den melodiska Killing it som skiljer sig markant från den raserifyllda hardcore som bandet gjort sig känt för.

– Jag tror att vi fick ett par nya fans, folk som gillade melodier och harmonier tyckte att det var en toppenplatta. Skivan mottogs dock ganska svalt, det är inte förrän nu som låtarna går hem ordentligt på spelningarna.

Alle berättar att det mönstret har följt bandet länge. I samband med skivsläpp börjar fansen fastna för skivan innan, som släppts två-tre år tidigare.

– Det är klart att det tar olika lång tid för fans att anamma en platta eller en låt. Under en turné på Ignoring the guidelines-plattan var det utsålt på alla håll, nästa var det jättesvalt. Men vi bryr oss inte om att promota plattorna speciellt mycket, vi satsar på att promota bandet.

Raised Fist har alltid stått för en kompromisslös attityd, kaxigt framförande och svettiga livespelningar. En ideologi som följt bandet sedan första början.

– Vi gör som vi vill och frågar aldrig om lov. Även om folk får för sig att vi riktar om oss, kör vi fortfarande på samma spår men med nya infallsvinklar. Om man bara gör det med smak, brukar det bli jävligt bra.