På en isolerad gård i byn Hohaj, bland myrarna och skogarna i det karga inlandet, bor Inna och hennes far Knövel. Inna sörjer sin mor och fadern är en elak man som slår, svär och förbannar, själv slagen till marken av livet när en olycka gjorde honom oförmögen till arbete.

Men en dag kommer en sjöman till byn: Aron, som också drivs av ett trauma som fått honom att fly sitt land och bli vagabonden, den som alltid går vidare för att döva sitt inre. Men i Hohaj får han sommararbete hos en god familj, och en dag i skogen möter han äntligen den skygga flickan som länge spionerat på honom på avstånd: Inna.

Till samma plats, men i nutid, kommer Maria och hittar den åldrade Inna död. Även Maria bär på en förkvävande sorg, även från henne har döden tagit en kärlek som byggts av både änglar och demoner och därför var så stark. Och historierna berättas en och en, bit för bit; som vore pjäsen länge ett växelspel mellan två monologer, en från varje nykomling, och en dialog mellan far och dotter.

Men kärleken kommer, det enda vackra i denna bistra tillvaro: Innas och Arons längtan efter varandra är så stor, stark, oböjlig och ljus som den bara kan bli när man länge levt kärlekslöst. Hela vintern trånar de, skilda åt, och trots Knövel får Aron till slut Inna med på att de ska gifta sig. Hon har svårt att få fram orden och behöver så väl hans öppenhet och värme. Men livet slår sitt krokben på dem igen: två somrar är den skärva av lycka som de förunnas.

Scenografin, som för tanken till tillknycklade staket, är modernistiskt avskalad trots att pjäsen mest talar om det förflutna. Just därför fungerar den så utmärkt som symbol för den stora karghet som härskar i Hohaj och i dess människor sinne. Också greppet att låta personerna berätta sina historier mer eller mindre isolerade från varandra, berättar tydligt om den mänskliga ensamheten i dessa torftiga utmarker. Lika symboliskt genomtänkt är det att låta den utländske besökaren spelas av en äkta skotte, Matthew Zajac, som talar omväxlande engelska och svenska och givetvis blir så trovärdig som det bara går att bli.

Maria, som bildar epilogen, är länge abstrakt och ogripbar, svår att foga in i pusslet. Först i andra akten får hon tydlig kontur och det är också hon som är vägen ut: här, bland de andras spöken, finner hon plikten, om än inte glädjen, att gå vidare i livet. Nog hade man unnat henne lite mer av ljus i denna så mörka pjäs.

Men kvalitetsteater är det; en lugn, självklar iscensättning där man utan stora åthävor förs genom dessa människors liv. Där det förflutnas mörker och enstaka strimmor av kärlek stillnar till en vila lika stor som obygdsskogarnas tystnad.

Fotnot: "Hohaj" spelas också på Sveateatern ikväll (lördag) den 18/2 19.00 och i Söråkers Folkets Hus den 21/2 19.00, då i arrangemang av Timrå Riksteaterförening.