Aldrig är ondskan starkare och livet en större förlorare än när ett barn misshandlas till döds av sina egna föräldrar. För tre år sedan dödades tioårige Bobby Äikiä av sin mamma och styvpappa efter en lång tid av vanvård och tortyr.

Svante Grogarn, också regissör till Häxbrand som spelades i Sundsvall för ett år sedan, omsatte sina tankar om Bobbys öde i en scenföreställning, en dödsmässa, ett requiem för Bobby och andra barn i hans situation. De vars gråt och skrik ingen hör, vars plågor ingen noterar och vars liv ingen vuxen värnar.

I går hade föreställningen urpremiär i Sundsvall och ges även i kväll och i morgon.

Mot en bakgrund av mörk skog, blånande kvällshimmel och en svart skogssjö sjunger och agerar tre kvinnliga poliser. Musiken är folkmelodier och hymner från Sverige, Bulgarien och Georgien samt Mozarts Requiem, ofta svalt och melodiskt medeltidsklingande. Texterna blandar mässans latin med reflektioner på svenska över de detaljer kring Bobby som medierna gett oss. Som kedjor, snö i munnen, en solkig madrass på en vind - och till sist en liten livlös kropp som sjunker till bottnen i en kall sjö.

Visst finns här ställen som riktigt sågar hål i själen. Som när poliserna sjunger om barnets helighet, okränkbarhet - och samtidigt tar fram vassa draggningskrokar för att få napp av mjukt, dött barnahull. Som den vaggvisetrygga sången om moderskärlek, kontra den verklighet där vi vet att modern deltog i tortyren. Som när poliserna dekorerar scenen med leksaker och barnkläder: glädjesaker som nu bara är livlösa, sorgsna minnen.

Men över lag är det inte i huvudsak ett drama utan musik: ett requeim, ett eftermäle, en musikalisk återblick. Poliserna är en sorts sjungande änglar; deras roll är att sjunga och därför behöver de inte vara så andlöst försiktiga att frassluten faller till marken, vilket nu ibland hände. Det är när sången får klinga ordentligt som den låter bäst: då kan den klara trestämmigheten smälta samman och härda till eld.

Det är en stark föreställning men inget att vara rädd för, inget nedslående och deprimerande, för över alltsammans vilar också en stor frid, en rening; det är dödsmässans uppgift.

Det är dödandet och döendet som är det onda, medan döden är fridfull. När sångarna skapar scenen under föreställningen bygger de också en kyrka, en dörr ut i den evighet där inget barn längre kan skadas. Och vi som mänsklighet får stå kvar med skulden att hantera, men vi får också chansen att försöka på nytt.