En drygt fem meter hög fond med ett mörkt och ödsligt skogslandskap. En vattenbassäng med svart vatten. Tre sångerskor som sjunger rollen av poliser; georgisk och svensk folkmusik med nya texter. Och så ett stänk av Mozarts Requiem med latinsk originaltext.
Det är ingredienserna. Avskalat, minimalistiskt; inga instrument, bara scenografi, rörelser, ljus och tre röster: sångerskorna Susanne Lind, Karin Lindqvist och Åsa Grogarn Sol. Och så berättelsen om Bobby.
"Liten pojk som sjunker ner, mjukt mot botten, ingen ser; allt är tyst och ingen hör gråten i halsen", sjunger en av sångerskorna.
– Bobbys namn nämns inte, mer än i titeln. Men det räcker så. Egentligen handlar det om alla barn som får vara med om vuxnas våld, också de barn som vi själva har varit, säger regissören Svante Grogarn, som skrivit de flesta texterna och leder instudering och gestaltning.
Senast han arbetade i Sundsvall var det med Karin Rehnqvists "Där korpen vitnar": också ett mörkt, suggestivt och gripande stycke konsert, teater, drama - eller rätt och slätt föreställning.
Det smärtsamma temat i Requiem för Bobby har lett till att Svante Grogarn och arrangörerna vid Musik i Västernorrland vill frångå den traditionella konsertformen, där publiken applåderar, jublar och går hem. Troligen känns det inget vidare att applådera ett dött barn. Kanske ska föreställningarna i stället omges av någon sorts samtal eller möten, möjligen över en kopp te, där man kan dröja kvar en stund och bearbeta de tankar som väckts.
– Föreställningen appellerar ju till verkligheten, och det gäller inte bara muslimska kulturers hedersmord. Vi svenskar har ju också problem med hur vi tar hand om våra barn, och det vill Svante uttrycka i känslor i stället för rubriker, säger Staffan Lindroth från Musik i Västernorrland.
Sverigepremiären blir i Sundsvall i januari 2009, och scenen bli av allt att döma salen Valhall i Kårhuset. Sex till åtta konserter planeras innan föreställningen drar vidare till västkusten. Av dem blir några offentliga och andra erbjuds särskilda grupper som gymnasieelever, studenter och verksamma inom sociala yrken.
– Vi vill göra något mer än bara en föreställning. Problematiken eskalerar ju. Och där måste kulturen och konsten jobba, säger Staffan Lindroth.