Ögongodis utan publikkontakt

På vitt transparent tyg från golv till tak, som avskiljer bandet från sin publik, projiceras myrornas krig. Bakom tyget urskiljer vi Gävlebandet Baron Bane, uppställda som vackra skyltdockor bakom sin slöja. Herrarna i svart, frontkvinnan i vitt, alla bär mask för ögonen. Efter första låten byts tv-bruset tacksamt ut mot andra snurrande mönster, bilder och former.

Bandet har gjort ett medvetet val att inte ha något som helst samspel med sin publik, inget mellansnack, fysiska utspel på scenen eller extranummer trots försök från publiken.

Som performance är det intressant, men ur livebandsperspektiv är alla delar som gör tjusningen att få bevittna en spelning, samt utmaningen av att utföra den, helt bortplockade. Synintrycket är lika förförande som musiken, men den stora frågan är om bandet skulle kunna klara sig i jeans och med sina instrument som enda verktyg?

Helt ovidkommande egentligen, eftersom det inte är bandets koncept, men gissningen är att det skulle vara en ganska intetsägande upplevelse.

Sångerskan har en djup, trollbindande röst och är det som musikaliskt sett gör att Baron Bane sticker ut ur mängden.