Sommaren 2007 startade en lång och tung period för Lars Bygdén. Han stora kärlek Ulrika fick då beskedet att hon drabbats av cancer – och tillvaron blev som en vaken mardröm.

– Det bara svartnade för ögonen, berättar Lars Bygdén. Ordet cancer är förknippat så mycket med döden. Jag såg framför mig hennes begravning. Det var nattsvart.

Inte blev det bättre av att vårdapparaten inte fungerade som den borde.

– Ulrika fick ett brev på fredagen om att hon hade cellförändringar i livmodern. Sen tog det till måndag innan vi fick tag på nån överhuvudtaget. Men vi fick inte tala med nån läkare, bara en receptionist som sa att vi fick vänta till torsdag.

Det var början till irritationen på sjukvården. Lars beskriver utförligt hur svårt det var att få rätt hjälp, och hur nära det var att flickvännen tvingades operera bort livmodertappen helt i onödan. När paret kom till den läkare som skulle utföra operationen beslutade han att det först skulle göras en skiktröntgen. Den visade att cancern var borta.

– Dom hittade ingenting. Hon var en hårsmån från att förstöra sig själv!, säger Lars upprört.

I slutändan löste det sig alltså till det bästa, även om båda två fortfarande känner av sviterna från den psykiska press och stress de genomlidit. Nu går livet går vidare för paret. Som snart blir en familj. I höst föds deras barn.

– Jag har inte så mycket relationer med barnet än, mer än att jag sett det på ultraljud, säger Lars.

Nya skivan bygger delvis på upplevelserna från sjukdomsperioden . Samtidigt vill Lars inte kalla det för en konceptskiva om livet på den mörka sidan.

– Temat är snarare om relationer inom en familj. Det är ju inte en historia som The wall eller om en person som i Quadrophenia. Framför allt handlar skivan inte bara om mig, utan det kan vara till exempel om hur det är att prata med mamma och pappa. Det har inte varit så lätt alla gånger, att man är "gampojk" - inga barn fast man är 36 år.

Att skriva låtar under flickvännens cancerutredning blev ett slags terapiarbete, berättar Lars.

– Livet fortsätter ju ändå. Man måste försöka tänka på annat och hålla sig sysselsatt så man inte ältar för mycket.

Men den tunga vardagen smittade givetvis av sig på musiken.

– Visst är den mörkare än nåt jag gjort tidigare, det finns bara en låt som det är nån slags musikalisk glädje i. Så den passar perfekt i sommar, som motvikt till alla reggaeplattor som folk köper, skrockar Lars.

Skivan spelades in under en period av två år, med idel adel som kompmusiker. Bland annat Martin Hederos (Soundtrack of our lives). Niko Röhlcke (Weeping Willows), Magnus Ohlsson (Oh Laura) och sundsvallsmusikern Stefan Brisland-Ferner från Garmarna.

– Micke Herrström som producerat satte ihop ett band med bra människor, sen spelade vi in halva skivan under en dag i Atlantisstudion i Stockholm. Det mesta är live, bara några småpålägg.

Andra halvan av skivinspelningen blev mer splittrad och utdragen, på grund av sjukdomsbeskedet. Men det är dock inget som påverkat slutresultatet menar Lars.

– Det är det bästa jag gjort, och den mest sammanhållna och konstnärliga. Det finns också en folkton som jag inte haft förut.

Family feelings är en skiva man ska lyssna på från början till slut tycker Lars.

– Den är inte helt lätt, så man ska ge den ett par lyssningar. Det är egentligen motsatsen till vad man borde göra idag, man ska väl släppa en hitlåt i månaden på nätet istället.

Igår var det releasefest för skivan i Stockholm, och under våren blir det flera spelningar, bland annat som förband till Mark Olson och Gary Louris i Jayhawks. Det blir även en konsert med fullt band på Sundsvalls teater den 15 maj.

Utöver att turnera med nya skivan ska Lars Bygdén även vara med om att blåsa nytt liv i ett par gamla projekt. Mest spektakulärt är att han ska spela med 90-talsbandet Shades of Orange, som återuppstår på skivbolaget Massproduktions 30-årsjubileum på Stadshuset den 6 juni. Återföreningen har hittills varit en väl förborgad hemlighet.

– Är det ingen som håller tyst nu för tiden? Det ska ju vara en överraskning, säger Lars och försöker låta upprörd.

Kom igen nu, säg som det är.

– Äh, jag hör ju att du vet att vi ska spela. Jag hoppas bara att alla i bandet kommer att vara med. Vi ska spela några låtar, men har inte repat nåt ännu. Men dom låtarna sitter i ryggmärgen.

Du ska ju spela med dina egna Playboys då också.

– Mmm, det är högst troligt, eftersom alla i bandet är där. Och det är ju en återföreningskväll …

Helt klart är det dock att Playboys uppträder på Kluksfestivalen i Jämtland i sommar.

– Ja, det är en festival som bandet spelade på i flera år, och vi har haft det väldigt trevligt där. När de frågade om vi inte skulle spela i år så tänkte jag att ska vi återförenas så är det där.