När Hollywood först basunerade ut att man skule göra en amerikansk remake av Stieg Larssons bästäljare var första tanken att tilltaget var tämligen onödigt. Men när så David Fincher, mannen bakom bland annat Seven och The Social Network hade bundits till projektet väcktes nyfikenheten. Och visst, den visuellt medvetne regissören har gjort en film som är trogen tonen från Stieg Larssons böcker, men verket utgör samtidigt en högst personlig tolkning av Sveriges mörkaste sidor. Det är en på samma gång läcker som deprimerande svart skildring som är närmast fascinerande. Bilden av ett ständigt blåsigt, ödsligt och i alla bemärkelser kylslaget land fullt av hemska hemligheter har blivit mer påtaglig.

Innehållsmässigt skiljer sig dock inte den amerikanska filmen nämnvärt från Niels Arden Oplevs original. Välrenommerade manusförfattaren Steven Zaillian har följt handlingen mer eller mindre slaviskt, vilket gör att man tidvis mest sitter och väntar på de välbekanta vändningarna. Fast den adderade kopplingen i upplösningen där den röda tråden från Blomkvists initiala vanära sys ihop på ett upplyftande sätt är ett smart drag, som nästan kan ses som publikfriande.    

Detta att handlingsförloppet är så likartat jämfört med Män som hatar kvinnor skulle förstås kunna ses som en svaghet, men det måste man i slutänden kunna bortse ifrån. För om man nu ska vara ärlig har Fincher gjort en film som faktiskt är mer obehaglig än den svenska versionen. Möjligen är det grova våldet inte mycket värre här, men Fincher har en sällsynt förmåga att få publiken att känna sig obekväm utan att nödvändigtvis alltid visa allt i bild hela tiden.   

Rooney Mara då? Tja, hon gör utan tvekan en tilltalande dimensionsrik Lisbeth även om hon nu ter sig mer sårbar än Noomi Rapaces dito. Däremot känns kanske Daniel Craigs Mikael Blomkvist väl fräsh för att vara en rökande och ständigt vinpimplande murvel. Sedan överträffar definitivt inte Yorick van Wageningens tolkning av den övergreppsbenägne advokat Bjurman. Där Peter Andersson gav rollfiguren en självklar vidrighet kryddad med överlägsen attityd har holländaren gått in för att förmedla patetiska drag och ge publiken mer direkta äckelkänslor.