John LeCarrés böcker är kända för att vara både snåriga och föga actionladdade, så man kan förstå varför Tomas Alfredson antog erbjudanet att filmatisera Tinker, Tailor, Soldier, Spy. Om man tänker efter är ju inte hans biljett till de internationella uppdragen – Låt den rätte komma in –  inte heller särskilt rafflande i normal mening, så ur den synvinkeln var svensken ett logiskt val att bildsätta thrillerförfattarens alster. Fast alla med koncentrationssvårigheter lär förstås sparka bakut. Det här har nämligen precis som förväntat betydligt mer karaktären av spionfokuserat kammardrama än dramatisk adrenalinkick.

Det är tidigt sjuttiotal och det kalla kriget lever alltjämt i högsta välmåga. I Storbritannien är det kris efter en misslyckad operation på ungersk mark, vilket lett till att chefen för underrättelsetjänsten, Control hamnat i kylan. Fiaskot hade sin upprinnelse i dennes tro att en av de högsta männen i hierarkin även var en mullvad med rysk agentstatus, och nu blir det den tidigare avpolletterade George Smileys uppgift att avslöja mullvaden och följa upp de igensopade spåren.

Låt mig först som sist säga att Tinker, Tailor, Soldier, Spy är otroligt välgjord. Jag inbillar mig att Alfredson verkligen tänkt ut varje bild in i minsta detalj. Han har velat skildra tristessen och vardagligheten i spionbranschen, och lyckats fullt ut. Stilistiskt är det kargt, dramatiken är subtil, fotot murrigt och färglösheten uppenbar. Samtidigt är givetvis skådespeleriet lika sparsmakat som lysande när en stor del av brittiska skådespelareliten, inklusive Gary Oldman, Colin Firth, John Hurt, Cierán Hinds och Mark Strong står framför kameran.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy är således en av de mest konsekvent genomförda filmer jag sett på ett bra tag. Åtminstone i den här genren. Vilket på sätt och vis självklart är imponerande. Ändå har jag svårt att köpa det här rakt av. Det blir lite för kyligt, avskalat och teatraliskt för min smak i längden, något som i sin tur hämmar spänningen.