Jag är inte den som missunnar den av allt att döma trevlige Jason Lee en regelbunden lönecheck nu när hans serie My Name Is Earl lagts ner, men mjölkandet av Alvin och gänget ter sig vid det här laget bara som ett påfrestande exempel på exakt hur meningslös uppföljarhysterin blir när fantasin tagit slut och det inte finns något mer att tillägga. Ändå ska ni då veta att jag var en av få som faktiskt stod upp för den första filmen, och tyckte att den hade både charm och en välgörande lekfullt satirisk ton i sin skildring av musikbranschen.

Fast när nu de sjungande jordekorrarna beger sig ut på lyxkryssning med pappa Dave och så småningom efter en del missöden hamnar på en öde ö bär det bara utför mer eller mindre från första filmrutan. Sedan kanske man skulle kunna tro att det blir lite skojigt när sällskapet stöter på en kvinna som förvandlats till en tokig version av Tom Hanks i Castaway, snarare än en feminin Robinson Crusoue. Men händelseförloppet är överlag outhärdligt (o)roligt.

När sedan inte ens den vanligtvis så lustige David Cross i sin återkommande roll som hämndgirig skivmogul förmår lyfta tillställningen vet man att filmen har problem. Idéfattigdomen är påfallande, och det känns som om varje gång manusskrivandet gått i stå så har ett nytt förment fnissigt sångnummer slängts in för att dölja tomgångskörningen. Gnagarna mördar sådant som Destiny´s Childs Survivor, Lady Ga Ga´s Born This Way och Go Go´s Vacation, och ska man nu avslutningsvis säga något positivt får man väl säga att produktionens musikansvarige har god smak.

Fast för övrigt är Alvin och gänget 3 är en sorgligt sömning historia. Inspirationen är borta och de söta ekorrarna går på enerverande autopilot. Det är inte utan att man verkligen längtar efter Piff och Puff istället.