Trots att det bara är början av januari är det fullt möjligt att filmårets kanske sorgligaste ögonblick redan är här. Det inträffar när Michael Fassbenders rollfigur Brandon har gruppsex, en orgie i nakna könsdelar som rör sig rytmiskt och oupphörligt. När fokus hamnar på Fassbenders ansikte lyser en desperation ur hans ögon, som är så smärtsam att ens inre voyeur skäms.

Shame är en film om sex. Eller, snarare missbruk av sex, något väldigt osexigt och förödande.

På samma sätt som en färgglad dyr drink upphör att vara glamourös om den beställs av en alkoholist, är ett på ytan lyckat krogragg för Brandon inte en oväntad kulmen på en trevlig kväll, utan ett led i att tvångsmässigt konsumera andra människors kroppar för att döva sin egen inre smärta och tomhet.

Riktiga relationer blir närmast besvärande, vilket ställs på sin spets när hans struliga syster Sissy dyker upp och behöver bo i hans tjusiga Manhattanlägenhet. Hon spelas av Carey Mulligan, som liksom Michael Fassbender, är makalöst bra. I ett annat av filmårets, vågar jag påstå, bästa ögonblick sjunger hon New York, New York med så mycket känsla att det gamla söndertuggade örongodiset faktiskt börjar betyda något.

Vi får aldrig veta särskilt mycket om syskonens bakgrund eller varför de har trasats sönder så av livet, men under just de minuter som Carey Mulligan sjunger förstår man i alla fall tillräckligt om den sorg som finns inom dem båda.

Regissören Steve McQueen gör inte Shame lika spektakulärt oförglömlig som debuten Hunger, där Fassbender också spelade en kroppsligt utsatt man. All nakenhet till trots, Shame är en mer konventionell filmberättelse med element av "typiskt missbrukardrama".

Men tack vare de skickliga skådespelarinsatserna och den lite blinda fläck som sexmissbruk fortfarande är i populärkulturen är ändå Shame en plågsamt stark inledning på filmåret.