Sommaren med Göran var en präktig svensk sleeper som fick uppemot sexhundratusen att lösa biljett. Nu är Peter Magnusson och David Hellenius tillbaka, och frågan är om de inte kan upprepa sin succé med En gång i Phuket. Det här är nämligen inte alls oävet. Duon har spunnit vidare på det ouppfyllda behov av lokalt producerade romantiska komedier som finns utan att för en enda sekund be om ursäkt för det. För som sig bör finns här inte minsta antydan till mörk standardiserad socialrealism bara för sakens skull, vilket är ytterst uppfriskande. Annars har svenska filmmakare en osviklig förmåga att mer än antyda en underliggande misär bara för att det så ska vara. Men här vilar som sagt inga sorger. Åtminstone inga allvarliga sådana. Jag inbillar mig att Hollywoods producenter närmast kommer att dregla över detta svenska alster med tanke på att de egna försöken i genren alldeles för ofta vandrat på den oinspirerade rutinmässighetens väg på senare år. 

I handlingens centrum finner vi Sven, en något uttråkad karriärvägledare som drömmer om att skriva den stora romanen om en förvirrad och krisande mansroll på dekis. Dessvärre är han ordentligt tveksam till att lämna snöslasket till förmån för en skapande tillvaro i solen. Fast man ska aldrig säga aldrig. När en äventyrlig barndomsvän dör knall och fall tar den gode Sven chansen och sticker till Thailand på vinst och förlust. Det blir emellertid mest på förlust, visar det sig. För skrivandet går uselt. Å andra sidan träffar han två tilltalande tjejer som väger upp eländet, men det är förstås upplagt för både trubbel och massor av missförstånd.

Som säkert allt förstår så bjuder En gång i Phuket knappast på några nya grepp. Det här är en skapelse enligt välbekant mönster för sådana här sammanhang, varken mer eller mindre. Men det hela är överlag både kul och riktigt underhållande. Peter Magnussons manus innehåller massor av lustiga dialoger och träffsäkra betraktelser samtidigt som genomförandet präglas av förvånansvärd timing av de flesta medverkande med Magnusson själv och parhästen David Hellenius i spetsen.   

Sedan kanske vän av ordning undrar om ovanstående betyg inte är väl generöst. Måhända är det så. Inte minst för att upplösningen ter sig väl bekväm och traditionell. Men ändå, En gång i Phuket är likväl den roligaste svenska film jag sett på länge. Efter den sympatiska, men sega Stig-Helmerrullen och den riktigt usla Svensson Svenssonkatastrofen är det här precis den vitamininjektion svensk (komedi)film behöver.