Mycket beröm har redan strötts över Meryl Streep för hennes insats i titelrollen, men för övrigt har Järnladyn fått ljummen kritik. Med rätta, får man väl säga. Det här är nämligen en film som är såväl fragmentarisk som onödigt ytlig och faktiskt också en aning rörig. Inte minst är det ett irriterande grepp att utgå från Margaret Thatchers nuvarande liv i egenskap av ensam och förvirrad åldring som ser tillbaka på sitt liv genom flashbacks. När filmen dessutom stannar kvar i nutid och skildrar den före detta premiärministerns begränsade dagliga liv i en omotiverat hög utsträckning undrar man onekligen var manusförfattaren Abi Morgan haft sina prioriteringar.

Nu är det självklart inte fel att visa kontrasten mellan Thatcher idag och hennes liv i sin krafts dagar, men poängen med tilltaget gås snabbt förlorad.

Är då Järnladyn en dålig film? Nej, men helgjuten är den som sagt knappast. Däremot är de som menar att porträttet av den tidigare premiärministern är alltför välvilligt fel ute. Möjligen skulle man kunna hävda att filmen nyanserar vrångbilden och gör henne mänsklig. Streeps Järnlady må vara både kompromisslös och hård som flinta i sina övertygelser, men hängivenheten, ärligheten och viljan att göra något bra för sitt land finns där alltid.

Och på tal om Meryl Streep. Det blir nästan tjatigt att säga det, men hon är givetvis lysande. Liksaså övertygar Jim Broadbent som hennes stöttande make Denis och Alexandra Roach i den unga Thatcherrollen. Så man får nog med eftertryck nog säga att det är skådespelarna som räddar Järnladyn från att enbart bli ett lika välmenande som felkomponerat drama om en stark politisk personlighet.