Way Out West-spelningen i somras, när Håkan Hellström framförde hela sin debutplatta Känn ingen sorg för mig Göteborg, i all ära. Det var en rolig och häftig grej, men konserten i Stadshusets spegelsal 2009 var klart bättre, eftersom han fungerar bättre i intimare sammanhang. Och nu toppades nästan den upplevelsen av fredagens urladdning i samma lokal.

Det fanns före konserten en liten tagg av oro, eftersom det i recensionerna av torsdagens premiär i Linköping stod att Håkan Hellström hade kraxig röst och att publiken var lite loj. Inget av detta märktes i Sundsvall.

Eller, ja lite svajig var kanske rösten, men de flesta av de 700 betalande var med på noterna redan när introduktionslåten Baba O´riley med The Who ljöd ur högtalarna. Och när bandet klev på blev det rena Beatles-skriken från tonårsflickorna längst fram, något som spred sig när huvudpersonen gjorde entré.

Håkan Hellström har en oöverträffad publikkontakt, den starkaste jag sett hos en svensk popstjärna. Han får näring av åskådarnas dyrkan och ger tillbaka en kolossal energi, som vore han ett kärnkraftverk på två ben. Blicken sökte hela tiden fansen på golvet, och han vinkade till dom på balkongen – alla skulle vara med, alla var välkomna.

Öppningen med Dom där jag kommer från övergick i dansfest med Kom igen Lena!, och därefter smällde han av Tro och tvivel, ett av utropstecknen från förra plattan För sent för Edelwiss. Efter den svårslagna inledningen lugnade han ner det hela en smula med en trio kärlekssånger, där framför allt Man måste dö några gånger innan man kan leva var rent sagolik.

Då hade inte ens en tredjedel av konserten förflutit. Kvar fanns bland annat Ramlar, Känn ingen sorg för mig Göteborg, Klubbland och River en vacker dröm. Och elva låtar till.

Och däri ligger avsaknaden av full pott. Håkan är fantastisk, men närmare två och en halv timme blir för mycket, särskilt som det inte händer nåt utöver det vanliga.

Om det var första, andra eller tredje gången jag såg honom skulle jag jubla, men jag har följt honom i tio år och sett honom minst ett dussin gånger så nu kan jag honom lite för bra. Enda gången han avvek från rutinen var när han började sjunga Eldkvarns låt Kärlekens tunga i sista extranumret Det är så jag säger det.

Men å andra sidan har mannen en sådan otroligt hög lägstanivå, och en aktningsvärd samling hits så det är lite dumt att klaga. Förvisso har han gjort bättre spelningar, men vi ska vara väldigt glada att ha fått uppleva en sån unik artist i vår stad.

Nu är det bara att hoppas att det ihärdiga ryktet stämmer: Håkan kommer till Gatufesten i sommar!