Jazzen hade fantastiska utvecklingsfaser från mitten av 40-talet då bebopen slog rot, 50-talet då först den coola skolan dominerade för att i mitten av decenniet få ge vika för den rytmiskt vitala musik med impulser från bebop, gospel, rhythm & blues som fick benämningen hardbop. Andra termer som används att beskriva hardbopens form- och spelsätt är funky, churchy, cooking, wailing med mera. Stilriktningen kom att utvecklas på olika sätt av flera av decenniets främsta svarta musiker. Frontfiguren var trumslagaren Art Blakey som 1954 ledde en av jazzhistoriens främsta kvintetter någonsin med bland andra Clifford Brown trumpet och Horace Silver piano. Året därpå bildade Blakey och Silver, The Jazz Messengers, som blivit något av en ledstjärna för de flesta efterkommande kvintetter.

En som inspirerats av hardbopen är basisten/pianisten Martin Sjöstedt vilket han visade på måndagskvällen med sin välspelande och grymt svängiga grupp, Whereabouts, där Axel Schlosser trakterar trumpeten, Karl-Martin Almqvist tenorsaxen, Daniel Franck basen och Daniel Fredriksson trummorna. Whereabouts är på intet sätt några eftersägare, utan de för traditionen vidare på ett högst levande och dagsaktuellt sätt. Martin har med sina kompositioner och arrangemang satt den personliga prägeln på bandet, dels med sitt magnifika pianospel, både kompmässigt och solistiskt. För att komma i rätt stämning inleddes konserten med ett standardnummer, Thad Jones krumbuktande Three In One, där samtliga fick komma till tals vid solistmikrofonen. Ur skivan Whereabouts spelades Aviation som gav intryck från ett soligt Frankrike följt av ett Mingusinspirerat stycke, Slow Charles, som var dedikerad till trumpetaren Karl Olandersson, som har en ovana att alltid dyka upp sent till spelningarna. Jakal inkomo, med reservation för stavningen, var en sydafrikansk låt som kändes påfallande likt Gunnars Svenssons, Karl Bertil Jonssons Julafton där Karl-Martin Almqvist med ett luftigt härligt svävande tenorsolo visade både känsla och inlevelse. Naidoo, en hyllningslåt till en afrikansk trumslagare, bubblade av polyrytmik och tvära kast. Här duellerade Schlosser och Almqvist på ett mäkta sätt. Schlosser är en fantastisk trumpetare som härdats i många tyska storband som EBU Big Band, Jazz Baltica Orchestra och framträdanden med Albert Mangelsdorff och Carla Bley. Ibland kunde man skönja lite av Freddie Hubbard i uttrycket. Franck bakom basen och Fredriksson bakom trummorna höll ihop det hela med sitt perfekta rytmiska stöd Det var länge sedan jag hörde en så tajt och välsammansatt grupp som Whereabouts. Blakey log säkert igenkännande från sin softa molnkant. En femstjärnig tillställning som på grund av ST:s tidigare pressläggning inte kunde recenseras till fullo.