Helgfirandet är över för denna gång och det mesta har återgått till ordningen. I går var det säsongspremiär för en ny spännande omgång av Måndagsjazzen och de som hade nöjet att inleda var Linda Pettersson ackompanjerad av Jonas Öberg piano, Tobias Helén, bas, Martin Eklöf, trummor. De delade kvällen med Johan Kristoffersson Trio där Johan spelar altsax, Petter Olofsson bas och Konrad Agnas trummor. Kvällen fick en flygande start med den tretton manstarka och välspelande gruppen Mittfolk som bjöd på livfull och engagerad folkmusik med internationell prägel. Att det finns ett samband mellan folkmusik och jazz bevisade Jan Johansson (1931–1968) redan i början av 1960-talet. Mittfolks budskap mottogs väl av publikens stående ovationer.

Därefter var det dags för ungdomliga Johan Kristoffersson Trio att inta scenen med den ovanliga sättningen altsax, bas och trummor. Deras inspiration till att spela på trio kan eventuellt spåras till de tänkbara föregångarna, altsaxofonisterna Ornette Coleman och Lee Konitz, som periodvis musicerat i trioformatet. De här talangfulla ungdomarna med framtiden för sig är en samspelt trio som spelar med en välgörande balans av rofylld stillhet och rejält sväng. Inledningsvis fick vi höra en avspänd ballad, The Line, av Johan som direkt fångade publikens intresse. Fortsättningsvis varvades eget material med kända nummer som What is this thing called love, Bebop av Dizzy Gillespie, Duke Ellingtons Isfahan, Thad Jones Three in one, med flera i varierande tempon. Johan spelade, moget, eftertänksamt och välformulerat och bas- och trumfamiljen har fått fina tillskott i Petter Olofsson och Konrad Agnas som visade upp ett gediget och sammanhållet stöd bakom Johan. Olofsson bjöd också på en rad fina soloinsatser.

Om inte minnet sviker var det 5–6 år sedan Linda gjorde sitt senaste framträdande på Måndagsjazzen. Så det här besöket var mer än efterlängtat. Som den musikaliska mångsysslare hon är hade hon den här kvällen lagt vikten vid den klassiska repertoaren ur den Amerikanska Sångboken med diverse avvikelser. Låtar som Avalon, Come on My House, What Are You Doing the Rest of Your Life, Love Me or Leave Me, Pick Yourself Up med flera. Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan hon gjorde sig ett aktat sångnamn i mitten på 90-talet. Det började med körsång och sedan har Linda utvecklats till en av våra bästa jazzsångerskor i nuläget. En mycket stark personlighet med guld i strupen. Linda har en imponerande sångteknik med exakt indelning och perfekt textning. Hon liksom glidflyger över tonerna utan att låta ansträngd och manierad. Det är avspänt och känslofullt direkt från hjärtat. När hon sjunger ordlöst låter det inte som klassisk scat utan mera avrundat på Sarah Vaughan-vis. För den fina uppbackningen stod Jonas Öbergs tajta trio som gjorde ett gediget arbete och de såg till att hålla svängfaktorn på hög nivå.  En kontrastrik kväll som gav Måndagsjazzen en fin start.