Dansbandskampen är igång. Det kan bli en landsplåga även denna höst men upptakten var dålig och det var först i lördags som jag kände att programmet började gå till sig. Jag ska erkänna att jag hade motorsågen i beredskap inför avsnitt tre. Skönt att slippa dra igång den, men ärligt talat har jag inte ställt undan den.

Jag blev fundersam redan i första avsnittet när ett hårdrockgäng som Black Ingvars dök upp. Dansband!!!? Då vet man inte vad man talar om och det gjorde mig orolig, för sköt man så långt utanför målet redan från början så vete väl tusan om man inte missförstått researcharbetet.

Vad har redaktionen sysslat med? Per-Gunnarz och Von Hofstenz??? Svenskt rekord i falsksång. Precis som det skulle vara signifikativt för genren. Det är ju självklart att såna band överhuvudtaget inte har där att göra. Otur eller okunskap …?

Nu tror jag programmet har tiden för sig och Dansbandskampen kommer att hamna på rätt sida godkänt-märket innan det är över. I det avseendet var helgens avdelning ett fall i rätt riktning även om Zekes för mig är obegripligt finalband.

Melissa Williams i juryn fick utstå kritik i början. Det klarade hon. Melissa är en dominant person men hon är rakryggad och spontan och kan dessutom med sin amerikanska bakgrund hitta annorlunda infallsvinklar i sin bedömning. I lördags hade hon taggat ned lite och det funkade bättre. Genren är ganska ovan vid den typen av personligheter, så det gäller att vänja sig. Se Melissa som en frisk fläkt. Hon vinner i det långa loppet. Tro mig.

Något helt annat.

Fortfarande ställer jag mig frågande till varför det gick som det gick med den påkostade dansgalan i Sundsvall nyligen. Deltagande band fattar ingenting, arrangörerna försöker rannsaka sina samveten utan resultat och överhuvudtaget är det mesta ställt i ett enda stort frågetecken. Jag har några teorier:

För dyrt? Kanske tyckte många det men nu var det ju så att marknadsföringen för arrangemanget startade redan i våras så nog borde det ha funnits tid att lägga undan en och annan hundring för galan. Däremot tror jag att bristen på försäljning av företagsbiljetter blev en stor skuffelse. Där spelade de dåliga tiderna definitivt in.

Svininfluensan? Möjligen marginellt eftersom ingenting tyder på att folk besöker andra stora evenemang i mindre omfattning på grund av smittorisken.

För stort? Totalt tio band på två dagar. Kan det ha varit en anledning till att inte gå? Knappast. Det handlade ju inte om någon utfyllnad utan idel toppband av riksformat båda dagarna. Jag hade varit helt nöjd med åtta.

Fel tidpunkt? Det tror jag inte alls. Möjligen kan vi notera att galan låg i tidsperioden mellan tre andra (mindre) galor i Ö-vik, Hudiksvall och Härnösand. Men regionala kollisioner är oundvikliga i branschen.

Min slutsats blir därför att Sundsvall inte är någon stad för dansgalor av detta format längre. Det var ju några år sen Thorleifs, Wizex och co lockade 6.000 pers till Nordichallen. Men det har också skett en förändring på publiksidan. Den så kallade Dansmaffian har blivit en maktfaktor.

Den här gruppen, som åker landet runt på helger och mitt i veckan, ägnar sig nästan uteslutande åt att dansa med varandra och sätter sin prägel på danskvällen, vilket gjort att danspubliken utanför gänget känner sig vilsen och utanför gemenskapen.

Mycket möjligt att känslan av främlingskap har en viss betydelse när det gäller att få ut ungdomar och mogenpublik på dans. Hellre hemma och mysa än att stå på dansgolvet och frysa …!