Göteborg liknar en scen ur The Ice Storm, och skridskor hade varit det lämpligaste fortskaffningsmedlet för att ta sig mellan biograferna under Göteborg International Film Festival, 33:e upplagan.

Festivalens smidighet, bemötande och breda utbud, 450 filmer, imponerar. Bonus är när jag kniper den 713:e och sista stolen på Draken. Eller bjuds på choklad av stolsgrannen när projektionen tjallar, och de goa volontärerna springer ifatt mig med min glömda vante.

Afrika, och framför allt en ny bild av en komplex och föränderlig kontinent med en spirande filmproduktion är fokus i år. Kenyanska Soul Boy, om en pojke i Nairobis slum som bokstavligen försöker rädda sin druckne fars själ, är en av de filmer som fått ekonomsikt stöd av festivalen. Och musikerna i Percussion Discussion Africa, gav nya dimensioner åt stumfilmer med bedagade värderingar av bland andra D. W. Griffith.

Samma värderingar ställs på sin spets i Claire Denis White Material. En fransk kaffeplantageägarinna vägrar lämna sina ägor trots att rebeller hotar att ta över. På Isabelle Hupperts spensliga axlar syns hela det koloniala arvet vila, från självsäkerhet till dåligt samvete. I hennes ansikte utspelas en hel historia av raskonflikter.

Steget är inte så långt till Günter Wallraff: Black on White. Där Wallraff målar sig svart för att med dold kamera undersöka hur det står till med rasismen i dagens Tyskland. Man vet inte vilket som är värst. Den ölstinna fotbollspubliken som kallar honom apa, eller de välartade paren som betraktar honom som en dito.

Den intensivaste filmupplevelsen för min del blir Lebanon, som skildrar några dygn i en israelisk stridsvagn under kriget i Libanon på 80-talet. Den klaustrofobiska, fuktdrypande och nerviga stämningen inuti, överträffas bara av vidrigheterna utanför som iakttas, och nästan uteslutande filmas, genom stridsvagnens kikarsikte.

Stilsäkert, i lätt ironisk men aldrig fördömande, ton betraktar Jessica Hausner det kommersiella mångleriet kring den heliga staden Lourdes i filmen med samma namn. Där halta och lytta dricker heligt vatten i väntan på ’miraklet’.

Vårt nästan religiösa förhållande till mat får sin pendang i Soul Kitchen där rejält käk premieras framför fiskpinnar på höjden. Eller som i dokumentären Cooking History, det dagliga brödet och ett rejält fältkök visar sig avgörande för krigets seger eller nederlag.

Under visningen av Spring Fever, en explicit gayskildring av kinesen Lou Ye, som likt hans tidigare film, Summer Palace bannlysts i hemlandet, tänker jag på dokumentären Clean Flix. Där ett gäng mormoner i USA självsvåldigt censurerar och klipper i DVD:er som hyrs ut eller säljs till gudfruktiga medborgare.

Det blir så tydligt hur filmer hänger samman och hur film berättar något om oss själva och den verklighet vi lever i. En påtaglig känsla man tar med från filmfestivalen i Göteborg.