Den börjar svinbra. Och då menar jag inte bra som i "vi ska vara lite snälla med de lokala förmågorna, det är ju roligt att de håller på".

Nej, jag menar verkligen svinbra. Måns Berthas tidigare verk får ursäkta, men efter bara någon minut av hans senaste dokumentär Det

vita snittet ser hans redan mångåriga filmarkarriär mest ut att bestå av en rad habila uppstartsprojekt.

Det inledande citatet av Tennessee Williams säger massor. Bilden på de två fjärilarna likaså; en i något som ser ut som en dödskamp och den

andra torr och hädangången. Miljön är skitig och skräckinjagande. Vi är på Sidsjö sjukhus. Eller det som i dag återstår av Sidsjö sjukhus.

Vad som följer är en driven berättelse om lobotomins uppgång och fall som psykokirurgisk metod i Sverige. Det är tydligt att upphovsmännen,

regissören Måns Berthas och producenten Carina Möllerberg, brinner för frågan känslomässigt, nästan som att de vore personligt involverade.

Det jag saknar i filmen är perspektiv. Är det så sensationellt att en ny kirurgisk metod dödar var sjätte patient? Var de allvarliga

biverkningarna fler vid lobotomi än vid annan hjärnkirurgi? Jag har ingen aning. Och filmen ger mig inte svaren, vilket skapar en känsla

av att Det vita snittet handlar mer om affekt än om tydlighet, att det snarare är en partsinlaga än en dokumentär. Det är så klart inget fel

med att göra film med känslor. Jag vill dock gärna ha fakta också.

Sammanhang. Perspektiv.

Inledningens kraftfullhet går allt mer förlorad ju längre filmen går.

Det blir många pratande huvuden och ganska lite bildarbete. Som ett alldeles vanligt tv-reportage men med kortare skärpedjup. Som ett

inslag i Uppdrag granskning med ovanligt ambitiös användning av arkivbilder. Se till exempel hur bra Berthas har skapat

flerdimensionella bilder av fotografier.

De iscensatta mentalsjukhusbilderna är förmodligen tänkta att bryta av mot just alla pratande huvuden, men de är för få för att egentligen

göra någon skillnad. Och de borde inte vara fler heller. Här hade filmen istället mått bra av ett nytt grepp, något annat än de gamla

vanliga dramatiseringarna. De vrålsnygga inklippsbilderna på detaljer gör sig dock utmärkt till intervjubilderna.

Framför allt radar Det vita snittet upp existentiella tänkvärdheter. Som citatet från psykiatern Ronald Lane: "Psykisk sjukdom är en

berättigad reaktion på ett sjukt samhälle". Eller professor Sten Levander som resonerar om människosyn och hur helig människan är, om

religiösa, filosofiska eller ändamålsenliga perspektiv, och om vad som får vara rådande när vi beslutar om vad vi bör och inte bör göra med

människan.

Levanders resonemang är intressanta och förmodligen också provocerande för några. Som det om ändamålsperspektivet: "Det som gör mig

lyckligare och bättre, mer kompetent, är bra oavsett vilken metod jag har använt."

Slutorden från docent Stig Rehncrona är mäktiga. Missa inte dem.

Det vita snittet visas i kväll klockan 20.00 i SVT2.