Massive Attack har precis släppt ett nytt album, det första på sju år. Eller sex år om man skulle få för sig att räkna in soundtracket till filmen Danny the Dog.

-So what? säger ni och har kanske rätt i det. 2010 är väl inte ett nytt Massive Attack-album en speciellt big deal. Deras glesa och anonyma släpp under 2000-talet har knappast gjort någon överdrivet glad, och nya Heligoland är i ärlighetens namn inte något mästerverk.

Massive Attack hade sin storhetstid på 90-talet. Eller kanske rättare sagt… de var med och definierade vad som musikaliskt sett ÄR 90-tal.

Med debutplattan Blue lines som släpptes 1991 revolutionerade de den urbana musiken och sådde frön som direkt växte upp i subgenrer som triphop och drum’n’bass, och som indirekt starkt påverkat i stort sett alla brittiska dansmusik-subgenrer sedan dess.

För att inte tala om popmusiken i stort, där såväl Madonna som Robbie Williams och en liten miljon andra artister vid en tidpunkt eller annan influerats av Massive Attack.

På Blue lines tog Massive Attack den smått reggaeinfluerade brit-soulen som Soul II Soul hade etablerat på 80-talet och skitade ner den, gifte den med hiphop, pop och dub. Släpiga beats, grovhuggna samplingar, reggaebasar, dub-delays, brittisk spokenword-rap, Horace Andys spruckna rastasång och Shara Nelsons vackra soulröst var huvudingredienserna.

Och framförallt hade de fantasiska låtar som egna singlarna Unfinished sympathy och Safe from harm, och William DeVaughn-covern Be thankful for what you’ve got. Q Magazines läsare röstade år 2000 fram Blue lines som det nionde bästa brittiska albumet genom tiderna.

1994 släppte Massive Attack den mörka, episka uppföljaren Protection. Jämfört med Blue lines en långsammare, tyngre, mer elektronisk och något hårdare skiva. En skiva som är själva definitionen av trip hop, skapad för hörlurar i stora, mörka städer. För tunnelbanor och regntunga bilfärder.

Som album sett är Protection mer sammanhållen, nästan konceptuell, med en genomgående filmisk känsla. Även här finns en trippel med fantastiska låtar; titelspåret Protection, Sly och Karmacoma, som gjorde gästvokalisten Tricky till en världsartist i ett år eller två.

Tredje albumet, Mezzanine, släpptes 1998 och hade med fördel kunnat vara deras sista. Här skruvar de upp svärtan och tyngden ytterligare. Låtarna bryts delvis ner till förmån för mäktiga futuristiska ljudlandskap, abstrakt, aggressivt och ambient. Styrkan här ligger inte i de enskilda låtarna, även om Angel och Teardrop är fina sådana, utan i den nästan hypnotiska helheten, i monotonin.

Det var nära att Massive Attack lade ner efter Mezzanine och så här i retrospekt hade det nog gynnat dem, åtminstone i ett musikhistoriskt perspektiv. Ett mästerverk och två mycket starka album under ett och samma årtionde hade sett bra ut i det artistiska eftermälet.