Brödraskap eller backventil?
Relaterat
Varför får vi bara se filmer av nordiska regissörer som danska Susanne Bier
Lars von Trier ...
och finske Aki Kaurismäki på svenska biografer? När det finns så mycket mer?
Nyss avslutade filmfestivalen i Göteborg är inte minst en mötesplats, fest och smältdegel för den nordiska filmindustrin. Med en stor nordisk tävlingssektion (ofta utsåld), Nordic Market och spännande tjuvtitt på filmer, "work in progress".
Man skulle kunna tro att detta då skulle avspegla i den svenska biorepertoaren. Visst, danska Bier och von Trier, finske Kaurismäki, en handfull finska krigsepos samt en och annan norsk andra världskrigs- eller zombiefilm tar sig hit. Men att döma av utbudet är vi rätt usla på att ta till oss den nordiska filmkulturen.
Av de icke-svenska filmer som deltog i den Nordiska tävlan hade ingen svensk distribution när programmet trycktes även om det ryktas att Margarethe Olins långfilmsdebut Angel (med Maria Bonnevie som drogmissbrukande mamma) trots allt är på väg hit.
Grannländerna visar en större öppenhet mot svensk film av olika kaliber. Flickan som lekte med elden hade t.ex. en lika stark öppning i Norge och Danmark, länder med bara drygt halva Sveriges invånarantal, som här hemma. Och förra årets svenska kvalitetsfilmer som Man tänker sitt!, Apan, Videocracy Drottningen och jag och Flickan får alla biodistribution i våra grannländer.
Man undrar vad det beror på. På festivalen ser jag gaydramat Brotherhood, den brutala fängelsefilmen R och short-cutsvariationen Above the Street, Below the Water, tre danska välgjorda filmer som absolut skulle kunna attrahera en svensk publik. Men som antagligen inte får chansen.
För fem-tio år sågs förvisso en viss ljusning. De första dogma-filmerna, Per Flys trilogi Bänken, Arvet och Dråpet samt Italienska för nybörjare, var exempel på bred dansk kvalitetsfilm. Nordisk film generellt hade en viss peak men sen har intresset svalnat.
Den kreativa korsbefruktningen har dock varit mer självklar. Under stumfilmstiden flängde filmarbetare och skådespelare som skottspolar över sundet. Filmstaden i Solna kallades till och med Lilla Köpenhamn. Idag ser vi samma slags brobryggeri representerat i regissören Simon Staho och skådespelaren David Dencik, den förre som snart kommer med sin Kärlekens krigare och Dencik som dessutom är danskspråkig med fenomenala rollprestationer i Såpa och nu i senast nämnda Brotherhood.
Finns det en kulturell backventil vid svenska gränsen som skickar ut mer än den släpper in? Är vi svenskar oss själva nokk i lite högre grad än våra grannfolk? Den enda nordiska kulturgenre, förutom en och annan Fosse-pjäs, jag kommer på verkligen har slagit i Sverige är den norska dödsmetallen. Och Skavlan!
Utan ambition att leverera en lösning kan jag bara konstatera att något borde göras! En filmskatt går våra näsor förbi. Och kanske måste filmpolitiska åtgärder kombineras med någon slags kollektiv självbildsterapi. För även om vi med rätta skall vara stolta över det svenska filmåret 2009 så finns det mycket annat att hämta på nära håll.






















