För en dryg månad sedan skrev jag så här om svenska ekonomijournalisters Saab-kramande rapportering om det gamla svenska företagets framtid:

"På samma sätt som sportkommentatorerna håller mer på tre kronor än lönnlöv håller de svenska ekonomijournalisterna mer på svenska kronor än amerikanska dollar. Men så var det ju inte tänkt. Det journalistiska oberoendet ska inte upphöra vid landsgränsen."

Och nu är vi där, i det andra exemplet. Bland sportjournalisterna vid OS i Vancouver. Där reportrar hoppas, hejar och sörjer tillsammans med de aktiva. Som efter Helena Jonssons andra skidskyttemisslyckande.

Det ganska lätta studioankaret André Pops hoppades direkt efter loppet att SVT snart skulle få tillfälle att vidarebefordra hälsningar till Helena Jonsson, för det kom ju minsann så många mejl. Krönikören Jonas Karlsson förstod så väl hur jobbigt det var för Helena, och Magdalena Forsberg fick gång på gång vittna om hur jättejättesvårt det minsann är att vara med i OS.

Och så stackars Anja Persson då, som ramlade och sedan åkte igen dagen därpå. Där fanns det dock verklig spänning eftersom ett misstag i störtlopp kan leda till döden. Helena Jonsson grät ju bara för att hon visat sig vara sämst när det gäller. Och det kan så klart vara nog så jobbigt för henne, men måste alla ditsända Sveriges television-journalister gråta i kör tillsammans med idrottaren?

Sämst av alla är Yvette Hermundstad, som måste lida av svår övertändning eller stress inför att rapportera från OS. Eller så har hon hittills lyckats dölja att hon faktiskt inte kan göra direktsända intervjuer. Hermundstad kör blint och utan känsla på "hur känns det"- spåret, kryddat med några "berätta". Bottennappet var när hon frågade en skidskytt hur det kändes och bara några sekunder senare vände sig till expertkommentatorn som stod bredvid och frågade henne hur hon trodde att åkaren kände.

Där och då märktes inget av Hermundstads dryga 15 års erfarenhet av tv.

Det har blivit en folksport att gnälla på sportkommentatorer, jag vet, men de gör det inte lätt för oss att vara positiva eller ens neutrala. Att okommenterade hockeymatcher via SVT:s webbplats är bland det bästa man kan uppleva från OS säger en hel del.

Till sist, handuppräckning.

Alla som älskar uppsnack, mellansnack och nersnack minst lika mycket som själva idrottsutövandet, räck upp en hand.

Och nu ni som tycker att SVT:s reportrar vid OS i Vancouver bör kalla sig journalister, upp med handen.

Kan slutligen alla som trots allt ägnar flera timmar åt OS- sändningarna räcka upp en hand.

Fotografera ditt antal handuppräckningar och skicka in bilden till tidningen så tar vi med den i nästa veckas spalt. Nu måste jag sticka, det är OS i tv.

Curla ... Curla ... Curla ...