Svensken har just tagit OS-medalj i Whistler och ett bildcollage visas, ackompanjerat av musik: "And if somebody’s going to make it, then this somebody ought to be you ... "

Det är den där hitten med det norska bandet Donkeyboy som har brakat in över Sverige i samma fart som en Petter Northug-spurt. De säljer som smör, låten Ambitions ligger etta på Digilistan och gick rakt in som femma på Tracks i P3.

I skidspåren är vi vana att se Norge långt fram, men norsk musik är inte så stor här. Många känner till A-ha, Röyksopp, Turbonegro, Lene Marlin och några till sedan tidigare. Så här i Melodifestivaltider tänker man kanske på Jan Teigen och Alexander Rybak också. Sedan tar det liksom stopp.

Därför var det extra intressant att vara på den norska festivalen by:Larm i Oslo förra helgen. Tre dagar med seminarier, föreläsningar och framför allt en oändligt lång rad spelningar med olika artister från hela Norden, men framför allt från Norge. Som vanligt på festival liknar det nästan musikalisk korvstoppning. Redan första kvällen blev det överbelastning i min hjärna och jag somnade ungefär en sekund efter att jag tagit ut öronpropparna.

Bland annat såg jag just Donkeyboy på höjdarstället Rockefeller och konstaterade att de inte är något superhäftigt liveband. Snyggt, färgglatt och extremt välsjunget, men det tog inte tag i någon enda del av kroppen.

De som gjorde mest intryck på mig var i stället några nya norska bekantskaper. Dels ett Sonic Youth-influerat kompromisslöst The Megaphonic Thrift, som ömsom smekte ömsom manglade så att jag nästan blåstes in i tapeten. Dels två band som de flesta av mina branschkollegor avfärdade med en avmätt fnysning.

Men jag kapitulerade glatt inför The Pink Robots. Det var som att se Donkeyboys yngre bror med extra allt av det som storsyskonet saknade i publikkontakt och energi. Debutalbumet släpps i Norge nu i mars. Om de dyker upp här hemma vet jag inte, men det spelar ju mindre roll eftersom allt finns i cyberrymden.

Den andra åtfnysta favoriten blev de störtsköna grabbarna i Kakkmaddafakka (jo, de heter så), som definitivt ska ses live. Sällan har jag varit med om ett så självklart uppåttjack i vinternatten. Min kollega var extremt skeptisk, men efter en halv låt stod vi båda och hoppade upp och ner med ett leende från öra till öra. Scenen kryllade av folk, inklusive körkillar som utförde synkroniserade Motown-rörelser i sportshorts och randiga tröjor. Lite pubertalt kanske, men otroligt välspelat, dansant och prestigelöst.

Tyvärr visade det sig att när jag hade somnat första natten spelade ett band som tydligen var hela festivalens behållning enligt – ja, alla. De heter Katzenjammer och ska tydligen vara något i hästväg. Kom ihåg var du hörde det först, även om jag kanske pratar i nattmössan i just det här fallet.