I skrivande stund vet jag inte vem som gick segrande ur Melodifestivalen. Jag vet bara att cirkusen är slut för den här gången.

Efter fem långa veckor upphör nu den omfattande rapporteringen, som nästan uteslutande saknat analys och kritik, där precis allt kring artisterna och arrangemanget refererats av en kringresande grupp schlagerstenografer. I det perspektivet var en artikel i Dagens Nyheter i veckan uppfriskande. Den berättade att Melodifestivalen förvisso fortfarande är Sveriges största tv-program men att allt färre tittar, genomslaget i medierna minskar och röstandet sjunker.

Sveriges Televisions ansvarige för Melodifestivalen, Thomas Hall, förklarar allt med att det är OS-år i år. Om det inte vore för ett genomruttet nattklubbsbesök i fredags så skulle jag hålla med honom.

Klockan är ett på natten. Krogen som har schlagerkärlek som tema är besvärande tom. En bartender tror att det beror på att sportlovsfirarna kommer tillbaka till stan först dagen därpå. Själv tänker jag mest på schlagers. Låtarna som för några år sedan fick samma nattklubb att närmast koka över – som när Charlotte Perelli vann – ekar nu bara om att det senaste decenniets schlageryra har ebbat ut.

Den här fredagskvällen krockar inte med några sändningar från OS. De flesta har fortfarande pengar kvar av lönen. Det måste betyda att nästan inga vuxna människor är intresserade av att lyssna på schlagers längre. Melodifestivalen har blivit en angelägenhet för den målgrupp som musiken med några få undantag också är anpassad för: barn.

Det är barnen som tittar, diggar och röstar. Och med i soffan sitter mamma och pappa. På det sättet fortsätter Melodifestivalen att vara landets främsta lägerelds-tv. Melodifestivalen kommer dock inte att vara årets mest sedda tv-program när vi summerar 2010. Det kommer sändningen från kronprinsessans bröllop att vara. Och Sveriges television (över)laddar redan nu med serien Det kungliga bröllopet, med Ebba von Sydow som programledare.

I femton timslånga avsnitt ska SVT vrida och vända på det mesta som har med bröllop och monarki att göra. Det är oerhört mycket programtid och jag får ont i magen redan under vinjetten. När Ebba von Sydows samtal med Herman Lindqvist tar vid tvingas jag ta en paus. Det är så insmickrande, så sockersött, men framför allt tar programmet så vidrigt för givet att varje svensk älskar kungliga bröllop och det förutsätter att det finns en bröllopsyra att ta tempen på runt om i landet.

Vilket land är det man refererar till? Vilka är människorna som drar en lättnadens suck över tillkännagivandet av ett kungligt bröllop?

Känner du igen dig?