Allt är som gjort för barn. Tonen. Tävlingarna. Tönterierna. Men Sveriges televisions nya lek- och spelprogram Minuter går inte hem ens hos de minsta.

"Men vi vet det!" skriker barnen hemma i soffan när Peter Settman upprepar vad den inspelade instruktionsrösten precis har sagt inför ett tävlingsmoment. Och det där återkommande snacket om att misslyckande "kan leda till eliminering" får pojkarna att surna till ytterligare. Vi stänger av ljudet. Sedan byter vi kanal. Åtminstone mellan tävlingsmomenten, som ju i vissa fall faktiskt är lite roliga-timmen-roliga. Ungefär som tv-sända midsommarlekar i blank studiomiljö.

"Då ska inte jag vara den som står här och tjafsar" säger Settman när det är dags att gå vidare till nästa utmaning. Men det är precis det han gör. Och det är det där tjafset – uteslutande bestående av utfyllnad och upprepningar – som gör Minuten närmast outhärdligt. Ungefär som den jobbiga lekledaren under midsommarfirandet. (Till skillnad från Settman kan dock den jobbiga lekledaren på midsommarafton ofta skylla sitt svammel på fyllan och villan.)

Kritiken mot programmet har varit svidande, både från tv-recensenter och tittare.

Expressens mångårige tv-krönikör Anders Björkman spår att "Minuten kan bli Settmans första fiasko". Jag hoppas verkligen att han har rätt. Vi behöver inte Minuten och SVT behöver komma över sin svåra Settman-fixering.

Sveriges vassaste tv-kritiker Kjell Häglund kommenterar på Twitter att Björkman borde ha haft en åttaåring att titta tillsammans med, eftersom Minuten är "fjantigt [...] men skitkul med barn". Hemma hos mig funkade det inte alls så. Då är barnen visserligen inte åtta år utan tio och fyra, så vad vet man.

Men. Faktum är att knappt 1,6 miljoner svenskar bänkade sig för att se det första avsnittet av Minuten på annandagen. Var det en tillfällig premiärtopp orsakad av nyhetens behag och julledighet, eller kommer publiken att stanna kvar?

I kväll tittar i alla fall inte vi som bor här, varken stora eller små.

Onsdag förra veckan var det SVT-premiär för miniserien The Pacific, en högklassig skildring av slagen i Stilla havet under Andra världskriget. Varje avsnitt kostar lika mycket att producera som en handfull svenska långfilmer och de är fruktansvärt välskrivna och välregisserade.

The Pacific överglänser den redan toppenduktiga HBO-produktionen Band of brothers, men de är egentligen samma sak. Slagen är hämtade från en annan del av kriget, karaktärerna är andra och tonvikten ibland något annorlunda, men det handlar fortfarande om amerikanernas perspektiv av krigets hemskheter.

Seriens största behållning finns i ansiktet på skådespelaren James Badge Dale, som här får sitt genombrott. Trist bara att hans nya serie Rubicon, ett slags 24 med hjärna, lades ner efter bara en säsong i USA.

Det andra avsnittet (av tio) av The Pacific visas på onsdag klockan 21.00 i SVT1.