Det var mycket som var märkligt i ständigt haussade Fredrik Skavlans säsongspremiär i fredags. Vad handlade egentligen den första delen om, med Benny Andersson och hans son Ludvig? Varför fick inte My Skarsgård berätta färdigt om sin väg från vinmiddagar via alkoholism till nykterheten? Varför tilläts istället samtalet glida över till reklam för hennes rehabcenter och utbildningen hon ger, som tydligen frälst hennes söner ifrån alkoholens ondo?

Sedan tog Benny Andersson vid och berättade om sin alkoholism, långt innan My Skarsgårds berättelse kändes färdig. Hon fick vackert gå från Stellans skugga i deras före detta äktenskap till Bennys skugga i Skavlans studio.

Och varför var det Ludvig Andersson som stod för musiken? På vilket sätt kvalar hans ordinära röst och mediokra låt in bland programmets tidigare artister som Rihanna, Håkan Hellström och Robyn?

Man skriver några låtar, sjunger och spelar gitarr. Man gör sin debutspelning. I Allsång på Skansen i Sveriges television, ett av landets största tv-program. Några år senare, efter närmast fullständig musikalisk tystnad, bildar man ett band. Man gör ett gig. I Skavlan i Sveriges television, Skandinaviens största pratshow. Hur ska begåvade sångare och låtskrivare som aldrig får något utrymme någonsin kunna ta SVT på allvar efter detta?

Enligt Sveriges radio är Skavlan en av landets främsta musikinspiratörer. I januari i fjol skrev SR att nästan samtliga artister som gästade programmet under den hösten gick in på försäljningslistan Digilistan i P3. Grattis Ludvig! Den hjälpen behöver du om någon!

Som många gånger tidigare var det det mer allvarliga samtalet som bjöd på programmets höjdpunkt. Fredrik Skavlans intervju med Anders Behring Breiviks advokat Geir Lippestad fick ta tid. Det som sades fick sägas färdigt. Mest intressant var det att höra om den ensamhet Lippestad upplever i rollen som försvarare av ett lands mest avskydde man.

Kanske ligger Skavlans framtid i samtalsprogram längre ifrån nöjesindustrin.

I kväll är det dags att se ikapp Dom kallar oss skådisar i SVT Play. Magnus Broni och kompani fortsätter som i Dom kallar oss artister att göra riktigt bra porträtt av svenska kulturpersonligheter. Programmen är fylliga, men ändå lätta. De kommer nära, men är aldrig snaskiga. Dom kallar oss-serien får gärna beta av fler områden i framtiden. Dom kallar oss regissörer?

Den här säsongen har jag bara sett delar av programmen med Maria Lundqvist och Cecilia Forss. Bronis kommentar om Expressen, som inte lät tv-teamet vara kvar under tidningens intervju med Forss, är redan klassisk tv. Med orden "medan Expressen ställer sina superhemliga frågor" gick Broni vidare med fakta om avsnittets huvudperson.

Till veckan följer programmet Krister Henriksson på Dramaten under repetitionerna av enmansföreställningen Doktor Glas. Dom kallar oss skådisar, tisdag klockan 21.30 i SVT2.

På onsdag kollar jag in första avsnittet (av tio) av den nya svensk-danska dramaserien Bron. Hans Rosenfeldt har skrivit manus och Sofia Helin och Kim Bodnia spelar huvudrollerna. Handlingen: En kvinna hittas mördad mitt på Öresundsbron, på gränsen mellan Sverige och Danmark. Men det som till en början ser ut att vara ett mord visar sig vara två.

Bron visas på onsdag klockan 21.00 i SVT1.