För två veckor sedan kom Statens medieråd med sin slutsats om våldsspels inverkan på barn. Ulf Dahlqvist, forskningsansvarig på myndigheten, har gått igenom 600 studier i ämnet och slutsatsen han drar är att barn inte blir mer våldsamma av att spela våldsamma dataspel. Jag var tvungen att samla mina tankar efter rapporten, för att ordentligt landa i min känsla kring resultatet. Jag fann att min rätta känsla överraskande, för även om jag tror på det han säger, så tror jag nog honom ändå inte.

Efter att ha stått på den försvarande sidan i flera decennier har jag sedan jag blev pappa antagit en mer försiktig hållning. Jag ser hur mina barn blir påverkade av filmer och spel, även om jag dock inte tror att de blir mer våldsamma av dem. Däremot ser jag att de blir inspirerade och gärna känner sig extra tuffa när de ser Po slåss tillsammans med de andra krigarna i Kung-Fu Panda. Och jag känner då att jag helt enkelt inte vill chansa. Jag är dock inte så förmäten att jag hävdar att Ulf Dahlqvist har fel, men min tanke och reaktion delas nog av många och eftermälet till rapporten belyser det. För naturligtvis blev de som tidigare varit högljudda kritiker när det gäller spelvåldsdebatten inte övertygade av rapporten utan kommer garanterat fortsätta sin kamp mot våldsamma spel med oförminskad styrka.

Så frågan är om rapporten egentligen kommer att förändra något? Vi som är lite mer besinnade och eftertänksamma, jo jag vågar påstå det, inser att det inte var World of Warcraft som inspirerat Breivik i planeringen av sina ohyggliga dåd. Vi inser också att Rockstars Grand Theft Auto inte förvandlat någon till mördare, eller att Postal 2 ökat antalet vansinnesdåd. Det är människor som utför dåden och de är oftast sjuka, socialt handikappade individer, inte sällan med någon form av bakomliggande trauma. Trots det är det något som säger mig att risken att dessa sjuka individer blir inspirerade av våldsfilmer och våldsspel är stor. Jag kan inte förklara min förändrade inställning annat med att jag nu är förälder – jag har tidigare alltid bestämt hävdat motsatsen. Jag frågar mig om jag blivit dummare med åren, eller kanske mer insiktsfull? Kanske både och, men antagligen främst mindre riskbenägen.

Jag tror nog att vi i retrospektiv kommer att se att Ulf Dahlqvists rapport inte förändrat våldsspelsdebatten något nämnvärt. De som är övertygade om att våldsspel har en negativ inverkan på barn kommer att fortsätta tycka det, eftersom det känns rätt. Tidigare skulle jag kallat sådant emotionellt resonemang för dravel, men självkritiskt inser jag att jag själv tänker och agerar likadant. För även om jag vet att våldsspel inte gör mitt barn våldsammare, vill jag ändå inte chansa. Så jag kommer att fortsätta att följa min föräldragen och låta nyktert resonemang vara. Det finns tillräckligt många andra som vill ta strid mot moralisterna och domedagsprofeterna. Jag manar dem till kamp, framför allt nu när försvaret stärkts av Dahlqvists rapport. Men själv tänker jag se slaget från sidlinjen denna gång.