Vips, så var det jul.

Känns som i går. Men det var det inte. Ett år har gått sedan den senaste julhetsen och snart är jag i mål igen.

Det har hänt en del det här året, både privat och yrkesmässigt.

Det privata lämnar jag därhän.

Det yrkesmässiga kan vi däremot kolla lite extra på.

Den 1 september mönstrade jag på som nöjesredaktör på Sundsvalls Tidning. Jag känner mig fortfarande för färsk för att kunna ge en fullödig redogörelse för hur nöjesåret har varit.

Jag har inte heller haft förmånen att på arbetstid dyka ner i min favoritsysselsättning tidigare, men jag tänkte ändå blicka tillbaka litegrann.

Jag gör det med hjälp av Facebooks nya timeline-utseende.

I januari hittade jag en spellista på Spotify som hette Geografin. Låtarna hade något ortsnamn i titeln och kunde vara kul tänkte jag. Det var inte så kul trots att Östen Warnebring var med.

Däremot hittar jag de fantastiska kanadensarna Timber Timbre och kunde läsa om katten Säpo.

Februari var en spännande månad. Sigbjörn Olofsson fick sparken som sjukhusdirektör och Säkert spelade på Spegelsalen. Annika Norlin var helt fantastisk och det var en av årets konsertupplevelser. Dessutom kom jag på ett fint ordspråk: Även gamla hundar kan lära sig att sparka på den som ligger.

Mars innebar att jag och kollegan Nord fick en andra chans. Vi minglade med kändisarna när Melodifestivalen kom till stan. Vi ställde Marie och Rikard mot väggen med kluriga Sundsvallsfrågor. De kan sammanfattas med Skvader och Lönnå. Nästa år får vi nöja oss med att Gina Dirawi är programledare.

I april hände det tydligen inte så mycket. Jag åt glass i kortärmat, läste en artikel om att Silvia stukat foten och lyssnade på Immortal.

Eurovisionschlagerfestivalen avgjordes i maj och jag satt och twittrade om tävlingen. Jag kommer ihåg att Green room såg ut lite som parlamentet i Star wars. Vi fick också reda på att Motörhead skulle komma till stan. Vad jag inte visste var att jag skulle recensera konserten.

Pappaledigheten gjorde att jag var lite bortkopplad från verkligheten i tre månader från och med juni, men några saker snappade jag upp.

Beachhouse och Midlake förgyllde många sommardagar och Mange Hellbergs singelsläpp med "Full när jag är tuff" gjorde inte saken sämre.

Juli: Bröllop, Grönan, jobbesked.

Augusti: En lång väntan på att börja.

September: Boom. Nya tag, nya regler, nya människor. Jag trivs som fisken i vattnet. Det börjar hårt med Nordfest.

Sedan har resten av hösten varit både som en dimma och en solig molnfri dag. Massor av spännande lokal musik och roliga inspirerande människor som jag har haft ynnesten att uppleva och intervjua. Ibland har det nästan blivit för mycket.

Jag har sett fantastiska Don’t blame the dog, poetiska punkaren Mattias Alkberg, magiske Joe Labero, svängiga All Electric och pålitlige Lars Bygdén i återföreningskonserten med Thousand Dollar Playboys.

På söndag minglar jag bland festsugna hemvändare och nästa fredag blickar jag framåt mot nästa år. Väl mött och god jul.