Lördag morgon och jag tycker synd om en farbror som vinner 10 000 kronor i månaden i 10 år. Inte för att han vinner pengar. Det ser bara så ynkligt ut det där tv-skrapandet. Som hunden som med krökt rygg satt och bajsade med ett blinkande halsband på sig, medan matte stod bredvid och bedömde resultatet. Men vad fan, lite ynklig kan man väl kosta på sig att vara för en dryg miljon.

Annars då? Jo tack, god fortsättning och det.

Junior-VM i ishockey visade sig bli en höjdare, med en hel del spännande matcher och svenskt guld till slut. Men som alltid när man följer sport i tv under längre tid än en nyhetssändning på fem minuter så börjar man ifrågasätta hela grejen. Ingen säger ju något! Tomma fraser, skrik, skratt och numera också gråt är vad programledarna har att erbjuda.

Det tydligaste exemplet på sportpratets vattentrampande kom i en periodpaus i början av turneringen, när SVT bjöd på "ett smakprov" från en dokumentär som man hade sänt tidigare samma kväll. Som att försöka fresta med julbordet man just ätit. Och då är SVT:s gäng ändå ett av de bästa i genren.

Dokumentären som programledarna efterhandstipsade om var förstås den om Peter Forsberg. Under flera månader har SVT försökt piska upp intresse för sin produktion, med prat och med klipp, gång på gång. På nätet har SVT byggt en egen sajt för filmen, med en lång text om projektet och presentationer av alla som jobbat med det. En fotograf benämns som "Sveriges bäste sportfotograf för tv". Det är tydligen inte bara Foppa som håller Foppa-klass i den här filmen. Att döma av SVT:s eget förhandssnack skulle #21 Peter Forsberg bli den förnämligaste dokumentärfilmen i världshistorien. Minst!

Så var det då dags för premiärsändning, på annandagen. Vad vi fick se var en högst ordinär kavalkad över en extraordinär karriär. Det var klipp från förr varvade med Foppas resa till sin avskedshyllning i Colorado. Härligt att se på alla sätt, Peter Forsberg är en av mina absoluta favoriter i sportvärlden, men som dokumentär betraktat inget särskilt alls. Vi fick inte reda på någonting om Forsberg som vi inte redan visste. Vi fick ingen ny inblick i hockeyvärlden. Vi fick en 25-årskrönika om en person, varken mer eller mindre.

Golfturen med Foppas gamla hockeykompisar var det närmaste vi kom. Där blev det några ord av en annan karaktär, en annan stämning. Men golf har vi å andra sidan sett Peter Forsberg spela i ungefär två hundra sportsändningar. Hur hans kända vinnarskalle fungerar i andra sammanhang vet vi däremot inte. Eller vad han tänker på innan han går och lägger sig. Vem han är! Men inget av det valde SVT att fokusera på. Det blev istället ännu en anekdot, eller var det flera, om Sveriges mest kända fot.

I brist på hockey- eller golftalang ska jag nu gå och köpa ett knippe lotter. Har jag riktig tur får jag skrapa i tv tillsammans med en oerhört inkännande programledare. Det gör jag gärna. Jag kommer däremot aldrig att tvinga någon, människa eller djur, att bajsa med ett blinkande halsband på sig.