Auckland, Nya Zeeland. Så långt ifrån Sverige man kan komma. Exotiskt och exklusivt. Tills jag lyfter på locket till datorn och upptäcker att ett par miljoner svenskar har följt med på resan.

"Nu är vi också i Auckland!" skriver Niklas och Sara på nätet, direkt från fredagsmyset framför På spåret. Men de känner inte dofterna i Aucklands skärgård. De ser inte det frodiga gräset. Och de bor inte hos Tracie och Chris som fixar, trixar och joxar för att vi ska ha det så bra som möjligt här på andra sidan jorden. Och det har vi.

Havet är vykortsgrönt och himlen är blå. Maten är god och samtalen fina. Men klockan är tolv timmar för tidig och ögonen ofta vansinnigt trötta. Som nu.

Men vilket sammanträffande, eller hur! Att Luuk och Lindström besöker Auckland just när jag är där. Och i samma avsnitt tuffar de till Härnösand, som är så nära min hemstad. Och lyssna på det här! Veckan innan jag åkte till Nya Zeeland tycktes tv-nyheterna rapportera om fler händelser från Oceanien än på mycket länge. Hajattack utanför Australien. Oljekatastrof utanför Nya Zeeland. Och en otäck luftballongsolycka i Wairarapa på Nya Zeeland.

Man ser fler barnvagnar på stan när man väntar barn, säger många. Och kanske hade jag kiwi i ögonen veckan innan resan. Men det där med På spåret kan jag inte riktigt smälta.

Under flygresan såg jag långfilmen Margaret med Anna Paquin i huvudrollen. Paquin, aktuell som Sookie i dötrista vampyrserien True Blood, är född i Kanada men uppvuxen i Nya Zeeland. Hon är också hela landets maskot sedan hon spelade dottern till Holly Hunter i Pianot (1993).

Margaret är en märklig film, skriven och regisserad av Kenneth Lonergan. Hans långfilmsdebut You can count on me, som kom år 2000, var riktigt bra. Margaret är en soppa. Det finns inte en enda rollfigur att sympatisera med. Alla är outhärdliga på något sätt. Filmen är som en uppvisning i allt som gör människor jobbiga och en instruktionsbok för den som vill skapa dåliga relationer fyllda av medvetna missförstånd och gränslösa övertramp.

Men skådespelarna är bra, i Paquins fall kanske lite för bra. Jag har tidigare gillat henne, men efter att ha följt den gnälliga, överdramatiska och naivt diskussionsbenägna tonåring som hon spelar i Margaret orkar jag nog inte med henne längre. Detta råkade jag yppa över en köttbit på en restaurang i Auckland. Det skulle jag förstås inte ha gjort. Man klankar inte ner på Anna Paquin när man är i Nya Zeeland. Jag försökte släta över genom att säga att Alexander Skarsgård har gjort bättre insatser än i True Blood, där han bland andra spelar mot Paquin. "Who?" blev svaret bland de medelålders runt bordet.

Annat var det på kontoret i stan. Vi förklarade att vi var svenskar och att vi skulle vilja filma lite från balkongen på åttonde våningen, med utsikt mot hamnen. "That's fine" sa receptionisten. När vi var färdiga och skulle därifrån stoppade hon oss. Några tjejer, 20-nånting, på en annan avdelning hade hört att ett svenskt filmteam var i huset och de undrade om Alexander Skarsgård möjligen var med. Deras rosiga kinder bleknade snabbt när vi förklarade att så inte var fallet.

Anna Paquin syntes inte heller till, förresten.