Vad är egentligen bra musik? Går det att sätta en stämpel på det? Vi nöjesjournalister gör det, och förväntas göra det. Förmodligen har vi ofta extremt fel också.

Vi gör listor över årets bästa-listor så att det sprutar ur öronen på oss. Vi väljer också att såga plattor som inte lever upp till förväntningarna eller helt enkelt man inte "får" tycka om.

Jag skulle vilja säga att jag är rätt fördomsfri vad det gäller musik, men det går inte komma ifrån att man påverkas av vad som skrivs runt omkring.

Min devis är i alla fall att det är bättre att ha en musiksmak än att inte ha någon alls.

Det är lätt att säga att "dansbandsmusik är bara skit". Ja, det går kanske inte hem överallt, men tänk då på alla som verkligen tycker om dansband och älskar att ge sig ut och gnussa på Parken. Dansband har helt klart min respekt även om det inte snurrar på högvarv i min playlist.

Jag har dock några mörka områden. En viss sorts musik som jag bara inte kan lyssna på. Det beror inte på att det nödvändigtvis är dåligt, men här kommer sågningen och förklaringen.

Eurodisco tidigt 1990-tal. Mmmtzz, mmmtzz, mmmtzz, no, no, there's no limit. Nej det finns inga gränser för hur dåligt jag mådde.

Oavsett om det gällde ungdomsdisco eller senare någon krog i stan var det 2 Unlimited, Haddaway, Robert Miles, Scatman John eller någon annan smörja som tog över på dansgolven.

Jag hatar att dansa till sådan musik så varför var jag ens där kan man fråga sig?

Den enkla anledningen var att det var där tjejerna var och de ville ju jag såklart vara i närheten av. Trots att jag hellre lyssnade till Nirvana, Iron Maiden eller Kinks så stod jag där och förnedrade mig själv. Ångesten var värre än värsta bakfyllan. Jag fick nog skylla mig själv ...

Trots att det passerat ett gäng år sedan dess så kan jag fortfarande inte lyssna på den sortens musik. Såret blev för djupt. Det hjälper inte heller att jag då inte var speciellt lyckad på kärleksfronten.

Det finns en sorts revival för eurodiscon i dag – nu kanske jag skiter i det blå skåpet – och Swedish House Mafia och Avicii är lite motsvarigheten till dåtidens dansgiganter.

Det låter inte likadant, men det har samma påverkan på vad som spelas ute.

Lyckligtvis får jag inte samma dåliga känsla av den musiken. Jag har blivit lite äldre och musiken är inte på samma sätt på liv och död som det var då.

Vad dansade jag hellre till då kan man fråga sig? På Skeppsbrokällaren och Marley's (som låg nedanför där O'Learys håller till) spelades ett tag mycket 60-talsmusik, såväl soul, garagerock som pop. Tack Daniel Westin. Jag var någon sorts pseudo-garage-mods och såg säkert lika löjlig ut på dansgolvet, men den rätta känslan hade infunnit sig och tjejerna hade börjat kolla åt mitt håll.

Tre låtar jag gärna dansar till

1. MGMT – Kids. En indieklassiker som funkar när indiekidsen vill shaka.

2. The Smiths – This charming man. Förutsägbar kanske, men ändå så där fantastisk.

3. The Who – I can't explain. Gick ofta på Marley's och det är svårt att stå still när den spelas.