Det här är texten jag inte ville skriva. En av mina stora idoler har gått bort, alldeles för tidigt, och det är så sorgligt. Stig Vig, eller Per Odeltorp som han egentligen hette, blev bara 63 år. Förvisso fårad och åldrad, men knappast för gammal för att fortfarande spela rock’n’roll.

För det var ju det han gjorde i Dag Vag, bandet som var helt ensamma om att framföra transkontinental rockreggae. De blev främst kända med Thore Skogman-covern Popitop, men för mig började det med skivan Scenbuddism som kom 1979.

Då var jag blott 12 år, och sminkrockarna Kiss var mina största hjältar. Men i den vevan kom två svenska band och pockade på min uppmärksamhet: Ebba Grön och Dag Vag. Båda banden är enligt mig bland de bästa som funnits i Sverige, och grämelsen var stor när båda banden lade av 1983.

Men 1988 meddelade Dag Vag att de skulle göra comeback i och med att det var tio sedan bandet startade. Spelningen på numera nedlagda Ritz i Stockholm var som det heter legendarisk, och jag och mina kompisar bestämde oss på stående fot att vi skulle följa bandet så mycket det gick medan de fortfarande spelade. Och det gjorde vi.

Och många konserter blev det. Bortsett från ett uppehåll i mitten av 90-talet och runt 2002-2003 (då Stickan började få problem med njurarna) har bandet spelat i stort sett varje år, och jag har sett minst en konsert per år, ofta fyra-fem stycken.

Jag har åkt land och rike runt och sett dem i Malmö, Lund, Göteborg, Sala, Söderhamn, Umeå och förstås i Sundsvall. Minns bland annat spelningen i Matfors Folkets park 1999 – fast det var början av juni var det så kallt att bandet fick spela i ytterrock, vantar och mössor.

Dag Vag har gett mig fler fantastiska stunder än jag kan räkna, och är förstås det band jag sett överlägset mest. Anledningarna till besattheten är flera. Texterna såklart; samhällskritiska, ibland skruvade, nån gång rent nonsens, och givetvis den grymt svängiga och ösiga musiken som gjorde dem till ett så överlägset liveband. Det fanns en spelglädje och ett groove som få andra band lyckats få till.

Och att uppskattningen delades av så många av mina vänner gjorde att det alltid blev kollektiv fest när Dag Vag spelade.

Sist jag såg Stickan var i somras, när Dag Vag spelade i Lasse i Parken i Stockholm. Han såg ut som vanligt på scenen, men efter den drygt två timmar långa konserten var han helt slut. Jag brukade snacka med honom varenda gång, eftersom jag med åren blivit något av en inventarie, men den här gången nickade jag bara kort. Han såg så trött ut, och tanken slog mig att det nog inte skulle bli så många konserter 2012. Men att Lasse i Parken skulle bli den sista för mig hade jag aldrig trott. Stickan kändes trots sjukdomen på nåt sätt odödlig.

En epok är över, men minnena och musiken kommer alltid att leva vidare. Jag avslutar med att travestera deras låt Min pappa: Stickan är död, men jag tror han har det bra.