Ingen har behov av nyhetskanaler som sänder dygnet runt. Ingen! Ja, jag pratar med er TV4 News och Alltid nyheter (Sveriges radios webbkanal). Det finns varken stoff eller publik för så många tablålagda sändningstimmar. Se bara på de ordinarie nyheterna, som redan i sina halvtimmar trampar mer vatten än landslaget i konstsim.

Reportrar, korrespondenter och experter pratar så mycket om "stämningar" och "hur det känns" att man undrar om man tar del av nyheter eller ett gammalt avsnitt av Oprah.

I ett av veckans alla inslag från SVEAVÄGEN 68 I STOCKHOLM fick SVT:s reporter så många utfyllnadsfrågor att han till slut tycktes helt uppgiven. Programledaren i morgonstudion sa något i stil med "Stefan Löfven är ju stockholmare, vad kan man säga om det?". Reportern skrattade till och svarade "Ja, vad kan man säga om det ..."

De inser ju själva att de inte tillför ett endaste dugg. Ändå tuggar de på, om och om igen. Och ändå har det under det senaste året startat två nyhetskanaler, en i radio och en i tv, som sänder dygnet runt. Stackars journalister, stackars publik – stackars människor.

Och nu börjar vi som kritiserar det här låta lika tråkiga och upprepande. Detta måste få ett slut.

Nonsensavslöjanden upphöjda till nyheter får också gärna försvinna. Vi behöver till exempel inte få en utnämning till partiordförande bekräftad ett dygn i förtid. Vad är meningen med det? På vilket sätt är det viktigt för allmänheten? Vad gör det för skillnad? Jo, jag vet. Det ger det publicerande mediet poäng i den branschinterna jakten på klick och credd. Utanför den blinda nyhetshetsen står vi andra och väntar på nödvändig och meningsfull journalistik. Den blir allt svårare att hitta bland idisslande tomhet och egennyttiga "avslöjanden".

Jag älskar journalistik som är på tårna, beredd och handlingskraftig. Men ännu mer älskar jag journalistik som kan säga nej till saker som inte är relevanta. Som säger nej till utfyllnad, nej till klickjakt och nej till scooptävlingar. Journalistik som istället drivs av att berätta det som faktiskt är viktigt för oss att veta.

På tisdag tittar jag på det sista avsnittet av Hitlåtens historia, om Don't stop believin' av Journey, låten som blev en världshit nästan 30 år efter att den släpptes. Många kommer förstås ihåg Journey från då det begav sig på 1970- och -80-talet, men för ännu fler blev bandet en grej först när Don't stop believin' avslutade det sista avsnittet av tv-serien Sopranos år 2007.

Programmet berättar hur det gick till när ett bortglömt rockband plötsligt hade den mest nedladdade låten från hela 1900-talet. Och om hur Journeys comeback tog avstamp i ett brev från en seriemördare.

Hitlåtens historia visas på tisdag klockan 21.30 i SVT2.

Uppslag till alla "nyhetsjournalister": Vad gjorde Håkan Juholt när Journey slog igenom första gången? Vad tänkte han när bandet gjorde comeback? Hur kände Stefan Löfven när Sopranos tog slut? Såg hans mamma programmet? Och hur var stämningen på Sveavägen 68 i Stockholm? Snälla, kan inte någon berätta det för mig!