Något är otroligt fel med mig, inser jag nu efter ännu en sömnfattig natt. Det har blivit för många sådana på senare tid och de kan inte skyllas på mina barn, min fru eller stress på jobbet. Jag är helt enkelt fast i en ond cirkel som hotar att förstöra mig och mitt rykte. Jag har nämligen fastnat för dåliga spel.

Det hela började en lördag kväll. Min fru hade gått och lagt sig tidigt och barnen sov som stockar sedan länge. Jag hade inget spel att recensera utan kunde välja och vraka helt fritt från mina många hyllor med ospelade spel. Min blick fastnade på Agatha Christie: Death on the Nile av The Adventure Company. Jag älskar äventyrsspel och jag älskar Agatha Christie och jag hade spelat några av de andra spelen i serien som visat sig vara riktigt mysiga. Efter installation drog jag igång spelet och upptäckte till min fasa att det inte alls var ett peka och klicka-spel utan ett hidden object game, där man får se en rörig stillbild och i den ska man hitta ett antal objekt. Eftersom jag är ganska noga med att ha spelat alla mina spel tvingade jag mig att åtminstone härda ut under någon timmes tid. Fem timmar senare tvingade jag mig att spara, stänga datorn och gå och lägga mig, trots att jag helst ville spela mer.

Dagen efter låtsades jag ha jobb att göra och förklarade för min familj att jag tyvärr inte kunde följa med till stan för att handla skor. Familjen trodde på mig så de for in till Lund medan jag stannade hemma och jobbade. Det tog mig runt åtta timmar att hitta samtliga föremål i spelets samtliga banor. Jag var glad över att ha klarat det, men skämdes över att ha lagt tid på ett extremt trist spel. Eller, spel kan man nästan inte kalla det med tanke på att spelelementen är så pass rudimentära. Det handlar snarare om en typ av patiens.

Trots det packade jag helgen efter upp ännu ett Agatha Christie-spel som jag hade haft liggande under en längre tid – Agatha Christie: Peril at End House. Denna gång var jag inte säker på att det skulle vara ett peka och klicka-spel, djupt inom mig hoppades jag nästan att det var ännu ett hidden object game, och det var det. Och jag förfasades över hur trist och dåligt det var. Sen satt jag där in på morgontimmen och letade basebollar, skor, elefantstatyer och annat som spelet uppmanade mig att hitta i kluddiga bilder. Ännu en gång skämdes jag över att ha lagt ner dyrbar tid på något så fullkomligt mediokert. Jag vet att båda spelen inte är bra, men ändå kletar de sig fast på mig likt iglar.

I helgen kände jag återigen sug i äventyrstarmen, men istället för att ge mig på ospelade spel som jag visste var bra gav jag mig i kast med ett jag redan testat och kasserat tidigare. Sherlock Holmes: The Mystery of the Mummy är inte bara ganska dåligt, med trista pussel och torr handling, förstapersongränssnittet får mig dessutom att må illa. Men trots det satt jag i flera timmar och klarade det, istället för att till exempel spela Uncharted 3, Batman: Arkham City eller något av de andra toppspelen jag vill klara. Jag vet inte vad det är med mig. Kanske är jag masochist, eller kanske, ve och fasa, gillar jag helt enkelt dåliga spel?