Då var cirkusen känd som Melodifestivalen avslutad för Sundsvalls del. Jag tippade att The Moniker och Love Generation skulle gå vidare, och att jag åtminstone hade rätt på en av två, min personliga favorit The Moniker, kändes väldigt roligt. Denna snubbe har bjudit på ett nummer som både törs sticka ut och som dessutom har stått med en riktigt bra låt.

Hur det går i finalen i Stockholm (och vidare i Europa) återstår att se, men jag tror och hoppas att Daniel Karlsson har fått en skön skjuts i sin karriär. Jag är ärligt talat småchockad över att Sara Varga knep den andra finalplatsen. Som låt är den hygglig, men som bidrag i en Melodifestivalen-final är den … ett sömnpiller. Men, det är det svenska folket som har bestämt och då ska det väl vara så.

Veckan har varit intressant i många bemärkelser. Torsdagens ”torr-rep” på Nordichallen har, om än lite långdraget, varit spännande att följa. Ni som har följt Melodifestivalen i ST har säkert förstått att denna enormt uppstyrda apparat har varit slitsam men genomsyrad av god stämning. Trots tighta scheman har artisterna hunnit ha roligt och verkar ha blivit ett tight gäng, något som krossade min förutfattade mening om att detta bara är business.

En stor eloge ska ges till SVT:s Madeleine Sinding-Larsen, som är den enda personen jag har behövt hålla kontakt med under veckan. Hon har, trots tusen arbetsuppgifter och ännu fler telefonsamtal från min sida, på ett väldigt ödmjukt och trevligt vis hjälpt oss på alla tänkbara sätt. Hon har funnits tillgänglig och synlig under hela veckan, vilket faktiskt är få förunnat. Professionalitet ut i fingerspetsarna.

Väl på plats under fredagens publika generalrepetition kan jag också konstatera att man nästan måste vara på plats för att fatta grejen till fullo. SVT envisas med att alltid dra upp sångkanalen på tok för högt i tv-mixen, vilket gör att det ofta låter falskt utan att det egentligen är det. Sitter man på plats och får höra ljudbilden som den faktiskt låter, låter det tio gånger bättre. Något som den större delen av tittarna aldrig någonsin kommer att få höra.

Vi har fokuserat på artister och själva Melodifestivalen, men också på alla kringarrangemang och på Sundsvallsborna. Något vi hoppas har märkts i tidningen – är det folkfest så ska det synas, tycker jag!

Det enda jag egentligen har att klaga på är biljettpriserna. Ett så folkligt arrangemang, som till mycket stor del följs av barnfamiljer, kan inte ha så dyra biljettpriser att man inte ens har råd att gå på det icke tv-sända genrepet som hölls på fredagen. Det måste väl ändå vara viktigare att fylla tomma platser än att tjäna pengar? Skickar en känga åt arrangörerna Live Nations håll för detta.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja tacka för en väldigt rolig vecka. Hur osunt musikgalen jag än må vara, så har Melodifestivalen och schlager aldrig varit något jag varit speciellt intresserad av. Men jag kan bara säga att jag är imponerad över hur välarrangerat allt har varit, och ur ett journalistiskt perspektiv är detta mycket tacksamt. Där har till och med Sundsvalls Gatufest något att lära sig och vill därmed använda mig av den slitna men passande klyschan - för många kockar, desto sämre soppa.