Klassisk superhjältevara

Gavin Hood, mannen bakom den utländska Oscarvinnaren Tsotsi må te sig som ett märkligt regissörsval för en superhjältefilm, men det visar sig snabbt i sommarens första blockbuster att hans något kärva stil passar Wolverines soloäventyr som handsken.

Detta är dock långt ifrån filmens enda kvaliteter. Denna ursprungshistoria är tuff, häftig och så kompromisslös den kan vara inom sina hämndorienterade ramar utan att för den sakens skull vara i närheten att vara lika hård och komplex som ett gäng Watchmen.

Vi får först träffa Logan alias blivande Wolverine som liten gosse vid artonhundratalets mitt då grunden till konkurrensen med lömske brorsan Victor läggs. Därefter blir det ett snabbt hopp fram till hans vuxna dagar och fightande i diverse storkrig i innan ärkefienden överste Stryker dyker upp och värvar både Logan och Victor till sitt specialteam i USA:s tjänst. På det här stadiet kompliceras sedan tillvaron för vår hjälte när han tröttnar på det besinningslösa våldet och drar sig tillbaka. För givetvis ger Stryker honom snart en påtaglig anledning att återgå till gamla superhjältetakter.

Mer ska defintitivt inte avslöjas av handlingen, men det ska ändå inte stickas under stol med att den här är klassisk superhjältevara rakt igenom. Detta gäller förstås särskilt för att Hood är låst av den ursprungshistoria han trots allt måste avhandla. Fast till skillnad mot vissa andra rullar i genren störs man inte av detta i Wolverine. Regissören har fått till ett bra flyt ändå både vad gäller utvecklandet av konflikterna och de stora actionscenerna, vilka faktiskt i sin tur nästan ter sig coolt realistiska snarare än slickade och over the top.

Också är förstås Hugh Jackman som född att spela Wolverine. I hans kraftfullt plågade skepnad är mutanten både precis lagom djurisk och djupt mänsklig på en och samma gång.