Absurd pusseldeckare

Det märks att Dan Brown inte riktigt hade fått kläm på hur man bäst skapar en pusseldeckare där teologi och symboler står för ledtrådarna när han skrev Änglar och demoner år 2000. I den monstersäljande Da Vinci-koden tre år senare hade han lärt sig läxan, vilket innebar en fruktansvärt dramatisk historia med ständigt nya rafflande spår att följa.

Även om boken (och sedermera filmen) innehöll lite för många oväntade vändningar, så hade storyn tillräckligt mycket driv och finess för att man skulle köpa slutresultatet.

I Änglar och demoner går det inte alls lika bra.

Dels måste professor Langdon (återigen tolkad av träbocken Tom Hanks) förklara vad som händer hela tiden, vilket stoppar upp handlingen rejält. Värre är att intrigen både är otrolig och ologisk.

Att en enda lönnmördare på ett dygn hinner stjäla explosiv antimateria i ett välbevakat laboratorium i Bern, kidnappa fyra kardinaler i Vatikanen och sen ritualmörda dem i fyra kyrkor på olika platser i Rom är svårsmält.

Och att det hemliga sällskapet Illuminati, som ligger bakom hotet att jämna Vatikanen med marken, är så oerhört beroende av att så många enskilda händelser ska falla på plats är rent absurt.

Men struntar man i det så flyter filmen på rätt hyfsat. Langdon och hans kvinnliga kollega far fram genom Roms gator och gränder i jakten på ledtrådar, vilket gör att man först mot slutet skakar på huvudet åt det osannolika som sker på duken.