Salanders berättelse blir mest en transportsträcka

Årets mest emotsedda svenska film är här. Eller man kanske ska säga uppföljare. För Män som hatar kvinnor var väl trots allt aningen mer efterlängtad. Fast nu när man skådat det nya underverket tvingas man dock konstatera att Flickan som lekte med elden inte riktigt når upp till föregångarens standard.

Missförstå mig inte nu, det här är en film väl värd att se. Om inte annat är den ett måste för Larssonfanatikerna, men det här framstår i slutänden mest som något av en förvisso kompetent genomförd, men sällan sensationell transportsträcka i väntan på den oundvikliga upplösningen i trean.

När filmen tar sin början bestämmer sig Lisbeth Salander för att återvända till Sverige efter en årslång utlandsvistelse. Det har blivit dags att ta slutlig hämnd på de som gjort henne ont i det förflutna. Samtidigt står Mikael Blomkvist i begrepp att skriva en avslöjande artikel om trafficking och könsköpande kändisar. Innan han hinner skriva ett ord korsas emellertid hans vägar åter med Lisbeth. När hon blir efterlyst för mord vägrar vår favoritmurvel nämligen inte helt oväntat tro på anklagelserna, vilket får honom att sätta till alla klutar för att bevisa hennes oskuld.

Givetvis är Flickan som lekte med elden spännande, fattas bara annat. Historien är som gjord för att filmatiseras, och det är svårt att förneka att Alfredson lyckats hyfsat med att hålla igång det hela. Fast den där wow-känslan som man fick av Män som hatar kvinnor lyser med sin frånvaro här. Föregångaren var tajtare i berättandet, snyggare visuellt, flöt på bättre dialogmässigt och var mer ohejdat obehaglig i de grafiska våldsscenerna.

Fast det bör inte hindra någon från att lösa biljett. För Flickan som lekte med elden är ändå mer sevärd och välgjord än det mesta svenskproducerade man till vardags får sig till livs i den här genren.