Dansande klichéer

Remakehysterin fortsätter. Den här gången är det Alan Parkers klassiker Fame som fått sig en uppdatering. För man kan givetvis inte tala om ansiktslyftning eftersom nyinspelningen bleknar på alla punkter vid en jämförelse. Det är mycket snabba klipp och snygg yta, men utan överdrivet mycket av den substans och det djup som gjorde originalet minnesvärt.

Fast historien är som sig bör den samma. Det är audition för tiotusentals förhoppningsfulla till New Yorks School Of Performing Arts. När allt är över finns bara tvåhundra förhoppningsfulla kvar, men det är ju som bekant först då det riktigt hårda jobbet tar vid.

Ungefär så börjar det. Sedan får vi lära känna en handfull vitt skilda individer närmare. De har alla olika bakgrunder och talanger, men de vill alla leva sitt liv på scenen på ett eller annat sätt. Det handlar ju trots allt om att tro på sig själv, leva sina drömmar, palla trycket och att behålla sin integritet på vägen mot stjärnorna.

Alla som inbillar sig att det här är klyschigt kan räcka upp en hand nu. För det är klart att det är, men samtidigt hör alla de motgångar och nojor som skildras här artistlivet till. Problemet är bara att det mesta ter sig tämligen endimensionellt och banalt. Hur illa karaktärerna än mår tillåter sig filmen aldrig att lämna den barntillåtet glättiga tonen bakom sig.