Effektfullt när jorden går under

Enligt alla rapporter så går jorden under långsamt på grund av miljöförstöring. Men i katastroffilmernas moder, 2012, så sker det med en jävla smäll. Eller snarare tusentals, då jorden rämnar och öppnar upp lavakokande gravar som byggnader, bilar, motorvägar och människor faller ner i. Män, kvinnor, barn, åldringar, ingen sparas.

Och som grädde på moset följer en 1500 meter hög tsunami som spolar bort allt och alla som eventuellt klarat sig kvar.

Och inget har med miljön att göra, utan en tusentals år gammal spådom av Mayaindianerna. De förutsåg att planeterna skulle stå i linje 21 december 2012, och då var det färdigt för livet på jorden som vi känner det.

Världens ledare vet att detta väntar, men berättar inget för allmänheten. Istället byggs i all hemlighet gigantiska fartyg som ska härbärgera den politiska eliten, vetenskapsmän och andra nyckelpersoner – och givetvis de som kan betala för sig. Ryska affärsmän och arabiska oljemiljardärer som kan köpa en biljett à 1 miljard. Euro, alltså.

Mitt i detta kaos befinner sig Jackson Curtis (Cusack), som av en slump får reda på att döden väntar, men att det även finns en räddning.

Roland Emmerich har specialiserat sig på filmer där mänskligheten hotas, som Independence day, Day after tomorrow och Godzilla. Alster där man inte snålat på datorkraft vad det gäller effekter.

Och i 2012 har programmerarna slagit knut på sig själva och åstadkommit det mäktigaste som nånsin skådats på en bioduk. De många scenerna där marken sjunker ner i brinnande inferno, alternativt exploderar som en atombomb, för att inte tala om när hela stadsdelar av Los Angeles kantrar och sjunker ner i Atlanten, är enormt imponerande.

Men så ska man ju ha karaktärer som motsvarar detta, och då är John Cusack inte ett lyckat val. Han är förvisso en av mina favoriter, men actionhjälte är han inte. Han är som du och jag, och det funkar inte i en strapatsrik undergångsrulle. Där behöver vi Bruce Willis eller Will Smith, en figur som trovärdigt kan klättra upp ur en nybildad ravin och köra bil som en dåre medan världen bokstavligen rasar samman.

Lägg till en serie stereotyper och klichéer, allt från galningen som babblar om förintelsen men har rätt, den noble presidenten som faller på sin post, till att den frånskilde Jackson under resans gång lyckas pussla ihop sin familj igen.

Som popcornfilm är 2012 svårslaget, men närmare tre timmar av förödelse och ett utnött manus blir för mycket att svälja helhjärtat. Men se den ändå, om inte annat för att se hur långt tekniken kommit. Man tror faktiskt inte sina ögon.