Mer kinapuff än explosion

Det första man slås av är att detta egentligen är en tv-produktion. Murriga bilder, oskarpt foto, och ett ljud som inte lämpar sig för biografens stora ljudanläggning.

Att ingen på SF insåg att Stieg Larssons miljonsäljande deckare borde bli en storsatsning från början är en gåta. De ansvariga borde få sparken

Nåväl, nu är sista delen i Millennium-trilogin här, och rent filmiskt och dramaturgiskt är den bättre än den märkligt blodfattiga tvåan, Flickan som lekte med elden.

Berättandet är vitalare och rappare, trots att den mordmisstänkte och skottskadade hjältinnan Lisbeth Salander ligger sängbunden och övervakad i stort sett hela tiden.

Och det blir ändå en del action, när de ansvariga bakom Sektionen, en hemlig grupp inom SÄPO, försöker stoppa journalisten Mikael Blomkvists grävande. Här ligger också en del av både bokens, och därigenom filmens kvaliteter: Blomkvists undersökande och samhällskritiska journalistik.

Njutbar är också rättegången mot Salander, där Peter Teleborian, en riktig svinpäls till överläkare, blir allt mer avklädd.

Men med över två timmars speltid blir det lite segt med den omfattande dialogen, samtidigt som konspirationshistorien med Sektionen ter sig osannolik. Framför allt saknar man Salanders bristande medverkan i skeendet.

Samtidigt är Millennium-trilogin det bästa som hänt svenskt kriminaldrama på bio sen de första Beck- och Wallander-böckerna filmatiserades, vilket är ett gott betyg. Och Noomi Rapace visar ännu en gång vilket perfekt val hon är för att spela den späda, men farligt intelligenta och handlingskraftiga Salander.

Hoppas bara inte nån inte får för sig att göra en filmserie på duon Salander/Blomkvist, något som skulle fördärva anseendet totalt. Se bara på de dussintals Beck- och Wallander-rullar som matats ut det senaste decenniet – vem kan säga att det finns nåt annat värde än snabba pengar i de filmerna?