Svaga humornerver hos Fares

Efter två filmer av det seriösa slaget är Josef Fares tillbaka i mer lustiga spår. Det vore dock synd att påstå att han gått hela vägen i detta avseende. Farsan har trots allt mest karaktären av vardagligt hjärtevärmande drama kryddat med lågmäld humor. Så långt är allt också gott och väl. Problemet är bara det att komiken sällan når fram och allvaret många gånger känns ansträngt snarare än djupodlande.

I handlingens centrum finner vi Aziz, en änkling i sina bästa år som nu efter viss övertalning från sonen Sami med fru bestämt sig för att ge sig ut på marknaden igen. Ätteläggen i sin tur hoppas att pappan ska hitta något annat att fokusera på än det barnbarn Samis bättre hälft bara låtsas gå och bära på. Samtidigt försöker Aziz med begränsad framgång hjälpa sin mjukischef Jörgen bli den he-man han tror makan vill ha i utbyte mot en date med dennes fräscha mamma.

Som synes består Farsan av ett helt litet lapptäcke småhistorier med fokus på längtan efter kärlek och livets kretslopp, och de är förstås allihop av det djupt mänskliga slaget. Dessvärre präglas det hela av ljummen trevlighet, som förvisso är välmenande, men mer än så är det inte. Det mest rörande i sammanhanget är Aziz arbetskompis Juans försök att rädda sin sjuka hund från liemannen.

Sedan får jag nog säga att det är några malplacerade farsinslag, däribland Jörgens osmakliga tillagande av en så kallad machosallad, som tillhör filmens mest inspirerade och minnesvärda ögonblick.

Vilket i sin tur får mig att fundera på om inte Fares bör gå hela vägen i detta avseende nästa gång. Det känns nämligen som om han behöver leka av sig och ”go crazy” totalt några gånger först för att kunna mogna och hitta subtiliteten i sin humornerv på allvar.