Vägen kompromissar aldrig

För alla de som läst Cormac McCarthys roman på vilken Vägen är baserad lär dess mörker inte komma som någon större överraskning, men för alla oss andra fungerar filmatiseringen som ett skitigt dystopiskt slag i magtrakten.

I handlingens centrum finner vi en uttrycksfullt subtilt storspelande Viggo Mortenson med son, som försöker ta sig genom ett laglöst land efter katastrofen. Maten är slut, miljön förstörd och djuren borta, alltmedan människorna alltmer förvandlas till djuriska bestar själva som inte drar sig för att bokstavligen kannibalisera på sin nästa.

Far och son tänker dock göra sitt yttersta för att ta sig söderut i hopp om att trots allt kunna skapa någon form av framtid, men hindrena är många och det går inte att lita på någon.

Vägen är garanterat den mest basala roadmovie jag sett. Trippen på de leriga vägarna går enbart ut på att överleva dagen. Hopplösheten regerar, och den ministrimma ljus upplösningen erbjuder kommer garanterat inte att tillfredsställa den breda publiken.

Om regissören John Hillcoats mål har varit att måla upp ett beckmörkt scenario som fokuserar på ansiktsuttryck och psykologiska reaktioner, snarare än att vältra sig i våldsamheter har han verkligen lyckats.

Känslan av att världen är körd har sällan varit så påträngande obehaglig på film som här.