Gilliam fortsätter trotsa konventionerna

Terry Gilliam har gjort det igen. Det vill säga en färgsprakande personlig och utflippad attack på ögat som både kan vara fascinerande läcker och påfrestande överlastad på en och samma gång.

Styrkan är som vanligt i nästan lika stor utsträckning svagheten, men i slutänden får man trots allt vara glad över att det alltjämt finns visionärer som trotsar konventionerna och inte låter sig tryckas in i något standardiserat berättande som programenligt går den snitslade vägen.

Handlingen kretsar kring ett kringresande gycklarsällskap som kör runt sin jättevagn i Londons sämre kvarter och ger föreställningar för en synnerligen begränsad publik. Slutet ter sig nära, men när dessa luggslitna figurer räddar livet på en ynglig med en snara runt halsen verkar den nedåtgående trenden vara över. En uppdatering av verksamheten är svaret, menar ynglingen som för övrigt kallar sig Tony, och på den vägen är det.

Fast detta är förstås bara början på historien. Ett vad med självaste hin håle, Tonys okända förflutna och ett fantasiland bakom en spegel ser till att komplicera tillvaron för både filmens karaktärer och publiken i biosalongen. För precis som vanligt blir det både aningen rörigt och förvirrat i längden. Gilliams ambition att trycka in vartenda infall som poppar upp i medvetandet är inte alltid så lyckat.

Ändå är det här en film väl värd att fröjda sig åt. Regissörens inspiration går inte att ta fel på och skådespelarna med en lysande Christopher Plummer i spetsen förmedlar hans skruvade visioner med både liv och lust.

Oftast oförutsägbart och inte sällan obetalbart – typ musicalnumret med dansanta sjungande poliser - är det hela också, ett faktum som man omöjligen kan låta bli att applådera.