Ruskigt välspelat

Filmaffischen till Shutter Island kan onekligen ge ett missvisande intryck av att Scorsese gjort en typisk hårdkokt thriller om den ensamme mannen som mot alla odds lyckas ställa de onda till svars innan eftertexterna börjar rulla. Min första tanke var att demonregissören möjligen gjort något i stil med Cape Fear. Men som helhet är så långt ifrån fallet. I stället får man sig till livs en komplex historia som hämtat inspiration från såväl film noir och Hitchcock som diverse psykologiska dramer, tysk expressionism och nyanserat obehagliga rysare med kvalitetsstämpel

Ytligt sett är dock handlingen enkel. När historien tar sin början möter vi Leonardo DiCaprios snut Teddy och hans nye kollega Chuck i färd med att påbörja sitt nya uppdrag. Målet är en ensligt belägen ö utanför USA:s nordostkust med tillhörande institution för landets värsta och mest sinnesrubbade brottslingar. Följaktligen är stället känt för att vara en hermetiskt tillsluten fästning. Men nu har likväl en kvinnlig patient lyckats rymma, så det blir Teddys och Chucks uppgift att utreda försvinnandet.

Detta är utgångspunkten. Sedan börjar märkligheterna omgående komma i dagen. Att allt inte är som det verkar är förstås en självklarhet, men efter ovanämnda introduktion får historien gradvis en ny inriktning och ett nytt fokus. Teddy plågas av migrän och mardrömmar från ett mörkt förflutet som måhända kan kopplas ihop med mysteriet på det aktuella fallet, och det är då man inser att Scorsese knappast valde den lättaste vägen när han filmatiserade Dennis Lehanes roman.

Visst, Shutter Island har sina givna spänningselement, men storyn i sig är snårigt oförutsägbar, snarare än rak. Samtidigt är filmen i sig en ruskigt välspelad och snygg stilövning som fungerar som en angenäm bekräftelse på att Scorsese alltjämt är hungrig och sugen på nya utmaningar trots sin Oscarstatyett för den betydligt mer traditionella The Departed.