Vackra bilder, tråkig film

Bright star är ett verklighetsbaserat triangeldrama mellan engelske poeten John Keats (1795-1821), hans älskade Frances Brawn och Konsten. Filmens låga är Brawns kärlek, en kärlek som tyvärr framstår som obegriplig eftersom dess föremål visar upp så få älskansvärda drag utöver att vara John Den Store Och Mycket Känslige Keats.

Filmens styrka är att Pianot-regissören Jane Campion lyckats bygga upp ett slitet, realistiskt 1800-tal med gråa väggar och slitna dräkter. Men historien lyfter sig aldrig över det klassiska kostymkammarspelet där rollfigurerna lågmält konverserar om väder, kläder och poesi medan man ska fatta att de egentligen bara vill kasta sig över varandra.

En annan glädje är porträttet av Keats vapendragare Charles Armitage Brown, som skildras som en sorts konstens Eric Cantona och är den enda lysande stjärnan i filmen.

Keats kollega Oscar Wilde suckade över att det inte hände något i hans pjäser, att hans rollfigurer bara satt i stolar och babblade. Ändå framstår Wildes sämsta pjäs som ett blodfyllt, passionerat mästerverk jämfört med Bright star.